The Boy Who Knew Too Much är i alla fall titeln på hans viktiga andra album och tillika uppföljaren till Life In Cartoon Motion, verket som gjorde honom till handelsresande stjärna i pop med hela världen som arbetsfält och alldeles för lite kvalitetstid hemma i sin Londonlägenhet.
– Fast jag är faktiskt mer hemma än folk kanske tror eftersom jag tar alla chanser att åka hem så fort jag kan. Men oavsett vilket är det ett litet pris att betala för att få göra vad man vill.
Dessutom flyttade jag runt mycket som liten, så jag blir aldrig rädd eller sjuk av hemlängtan av att vara borta. Det har hjälpt mig att vänja mig vid det här livet.

Sedan berättar Mika stolt om den goda responsen på det nya materialet. Skivan låg topp tio i hela sexton länder redan ett par veckor efter releasen i höstas, konstaterar han och börjar prata om den som en en ny positiv början.
– Men andraskivor är samtidigt något av en "best". De ska klicka på så många sätt och olika ställen runt om i världen, och det är något som många artister inte klarar av.
– Fast det är klart jag har kommersiella singlar den här gången också, fortsätter sångaren i samma andetag utan att ha blivit tillfrågad samtidigt som han tillägger att målet som helhet var att ta ett kreativt steg i rätt riktning. Detta rätta steg stavades initialt I Am Golden, förstasingeln som både står ut och presenterar Mika på nytt.
– Tanken var att jag ville släppa något som gjorde ett statement direkt. Sedan hade jag fler sånger i min påse som kunnat hålla mig vid liv i långt efter det också.

För saken är ju att varken Relax eller Grace Kelly på första skivan var uppenbara, men de höll ändå intresset uppe väldigt länge.
Frågan är dock om inte Mika har oroat sig i onödan. The Boy Who Knew Too Much innehåller nämligen precis lika mycket trallig falsetttpop som debuten. Texterna är dock en annan historia. Mörkret lägrar sig delvis över orden den här gången när sångaren väljer att se tillbaka på sina jobbiga tonår och barndom.

Som en outsider med libanesamerikansk bakgrund och fransk skolning i koltålderna blev han ett lovligt byte för mobbarna när han kom till England i början på nittiotalet, och det är det som nu avhandlas på nya skivan.
– Det var en ren tillfällighet att det blev så. Men eftersom det kändes som om jag var tillbaka i barndomen när jag skrev sångerna till första plattan, så handlade det om att gå tillbaka till varför jag började skriva från början som sjuttonåring den här gången. Jag ville komma över pressen och sluta konkurrera med mig själv, och det gjorde att jag återbesökte den delen av mitt liv.

Hur kändes det?
– Jag tror att det var ett hälsosamt steg i rätt riktning. Mitt mantra är att alltid komma på hur jag ska gå vidare i mitt liv. Jag vet inte varför eller vart jag går, men jag vill samtidigt behålla det som är jag. Det var min ambition. Om du tittar på Tim Burtons filmer, så är de allihopa en del av hans värld. De liknar varandra, men skiljer sig ändå totalt från varandra.

Din första skiva var världens femte bäst säljande 2007. Hur hanterade du framgången?
– Jag stängde ute den. Ju mer succé jag fick desto mer tid spenderade jag hemma. Jag isolerade mig mer och mer. Det betyder nödvändigtvis inte att jag var rädd, utan mer att jag ville konservera bilden av mig själv och skydda den för att inte bli ett offer för hajpen. Och det hjälpte mig verkligen, det fick in mig i studion igen. Jag antar att jag missade en del roliga saker på grund av det, men det har jag gjort hela mitt liv, så det gör ingenting.