Riksdagen tuffar till sig

Att riksdagen kör över regeringen och att enskilda riksdagsledamöter fronderar mot sitt eget parti tillhör inte vanligheterna i vår politiska kultur. Ur den synpunkten är veckans riksdagsbeslut om att stämpla den turkiska massakern på armenier och andra kristna grupper år 1915 som folkmord anmärkningsvärt, hur bisarrt det i övrigt än kan te sig.
När folkpartisten Ture Königson lade ner sin röst i omröstningen om ATP i riksdagen år 1959 var det något oerhört. Königson, som ursprungligen var varvsarbetare från Göteborg, var liksom en del andra borgerliga riksdagsmän tveksam till det rabiata motståndet mot den allmänna tjänstepensionen från de borgerligas sida. Men det vara bara han som vågade löpa linan ut. Eftersom omröstningen var jämn blev det Ture Königsons nedlagda röst, som i praktiken avgjorde den här på sin tid mycket stora politiska frågan.
Som tack för sin insats blev Königson året därpå petad från alla sina politiska uppdrag. Androm till varnagel.Något liknande har sedan dess inte heller inträffat i Sveriges riksdag. Visserligen har då och då enskilda ledamöter fronderat i olika frågor, men i stort sett aldrig i riktigt tunga ärenden och sällan så att det påverkar utfallet av omröstningen.

Det politiska systemet vi har bygger i stället på att frågorna avgörs inom partiernas riksdagsgrupper, där man resonerar sig fram till en gemensam uppfattning, och sedan i förhandlingar i utskotten. Men i praktiken är frågorna avgjorda innan dess eftersom vi har parlamentarism och regeringen mestadels kan vara säker på en majoritet för sina förslag redan på förhand.
Den här politiska kulturen är naturligtvis inget som stärker riksdagens makt, trots att det är där som våra direkt folkvalda sitter på sina väljares mandat.
Det stärker inte heller den enskilde ledamot som vill tänka själv, som vill ta hänsyn till den egna valkretsen eller som i nutidens personval kanske röstats fram av vissa grupper för att driva en viss fråga.
Det är därför som avhoppande riksdagsledamoten Ann-Mari Pålsson (M) startat Nätverket för demokrati, där hon och en grupp andra politiker driver tesen att demokratin måste stärkas genom att riksdagen får större inflytande på bekostnad av regeringen.
Pålsson och hennes kollegor tycker att riksdagen utvecklats till ett "knapptryckarkompani" och att det borde vara mer naturligt att riksdagen kör över regeringen eller åtminstone avvisar regeringsförslag och skickar tillbaka dem till regeringen för omarbetning.

Hon hänvisar bland annat till USA, där kongressens och representanthusets ställning är mer fristående från administrationen i Vita huset. Där har president Barack Obama problem med att få igenom en sjukvårdsreform trots att presidentens eget parti, demokraterna, har en betryggande majoritet i bägge församlingarna.
Veckans riksdagsbeslut om folkmordet på armenierna är alltså ett undantag från en ganska trist regel i Sverige. Eller möjligen tecken på att riksdagen är på väg att morska upp sig?