Björn Ranelid är ett

intressant fenomen som inte lämnar någon oberörd. Han är en produktiv författare som säljer i stora upplagor men också en mycket skicklig och annorlunda föreläsare och estradör. Ibland kan jag tycka att det blir för mycket Ranelid i olika sammanhang och jag trodde gränsen var nådd, när han ställde upp i SVT:s Stjärnorna på slottet, vilket i stället gav honom en helt ny publik. Många som inte hade läst honom förut blev nyfikna – eftersom de gillade vad de såg på tv – och har nu också upptäckt en för dem ny författare. De båda litteraturforskarna Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson har i boken Fenomenet Björn Ranelid analyserat konceptet och varumärket Björn Ranelid och konstaterar hur medvetet och välplanerat allt görs.

Ranelid provocerar alltså många men har samtidigt en förmåga att hela tiden ge ny gestalt åt sina återkommande teman kärleken och godheten. Så också i Kniven i hjärtat (Albert Bonniers Förlag), där han hjälper David att nalkas sanningen om sitt liv, David som sitter inspärrad på livstid för dubbelmord. Han är instängd i fängelset men också i ett språk som han inte riktigt behärskar. Han älskade bara en kvinna i livet, en kvinna som blev hans stora kärlek och sorg. Kan en mördare någonsin få förlåtelse? Att mörda är ett brott mot själva skapelsen och mot Gud, men Gud är frånvarande och likgiltig i Ranelids värld och bara en del av makten. Ranelid besvärjer kärleken och livet med hjälp av ordet, eftersom kärleken är livet men ibland räcker inte ens kärleken till.

Ranelid skriver om skuld och oskuld, plikt, svek och moral utan att förenkla eller förneka de komplikationer som finns. Utan kärlek går människan under men varje våldsdåd kan, enligt Ranelid, undvikas genom frivilligt val av den enskilde individen. Ordet har betydelse och kraft och går aldrig att kontrollera bort eller ens censurera, inte ens i fängelset. Kniven i hjärtat är en roman om David och hans familj, hans arbete, barndom och skuld till familjen och barnen. Ranelid skriver även om kärlek, glädje, sorg, lidande och passion. Det är Davids långa berättelse om tystnad han tecknar ned, eftersom David börjar läsa böcker i fängelset och upptäcker både en världslitteratur och hur ett språks instängdhet kan öppnas upp och utvecklas till en förmåga till tänkande i frihet.

Ranelid ställer sig gärna på barnens sida och tar deras parti i en värld av ondska. Davids skuld drabbar barnen som krymper av sorg och smärta. Sonen Kasper kunde blivit ett offer men blev det inte utan använder sig i stället av ordet och den goda viljan, när han försöker förlåta och hjälpa fadern. Ändå har sorgen, smärtan och vreden efter den stora katastrofen förändrat honom och hans båda systrar. För varje ny roman som Ranelid skriver skapar han världen och människorna på nytt och försöker genom att tänja på språket nå till andra sidan språket. Det är lätt att ryckas med av det intensiva tilltalet och det oerhörda tempot i berättandet. De trasiga människor han oftast skriver om och deras livsöden engagerar och griper tag i en men oftast segrar det goda och kärleken, ungefär som i sagans värld. I en värld så fylld av skam och skuld är behovet av förlåtelse och försoning gränslöst.

Ranelid skriver sagor för vuxna och har på sätt och vis en hel del gemensamt med Paulo Coelho, som också försöker få människorna att se världen med nya ögon. Coelhos budskap är också ett kärlekens budskap, där kärleken ger befrielse. Ranelid är fortfarande kärlekens och godhetens apostel framför andra i svensk litteratur. Samhällets hierarkiska utformning har förstört språket för oss, som måste skapas och erövras på nytt, varför Ranelid försöker förvandla människorna med hjälp av språket. I det färgmättat, doftrikt sinnliga språk som han använder finns alla känslorna och förnimmelserna med. Språket är frihet men också tvång för honom och man kan berusa sig med det. Det första ordet är också det sista, ungefär som kvinnan och barnet. Ändå är Ranelids språk hela tiden föredömligt lättläst och ett språk av lust, värme, ljus och glädje.

Vad jag kan sakna hos honom är författarens nödvändiga distans och ironi eller någon form av försonande humor. Människor utan kärlek är farliga människor liksom människor utan ord eller ett eget språk, även om tystnaden på sitt sätt också är ett språk. Ranelids huvudpersoner rör sig mellan helvetet och paradiset, där det är omöjligt att finna paradiset utan kärlek. Människorna måste säga ja till livet och ta vara på livets möjligheter. Det är Ranelids budskap som gång på gång hamras in i läsarens huvud.