Makten förmänskligad

Den har utnämnts till Årets nyhetbild 2010. Bilden föreställer några män och kvinnor som sammanträder och är tagen av fotografen Henrik Montgomery för Scanpix.
Miljön verkar minst sagt påver, en torftig sammanträdeslokal med enklast möjliga möblering och något som ser ut som lite kaffebröd i en skål. På ett fat intill kan man också urskilja några chokladpraliner. Och på bordet finns en flaska mineralvatten och några glas.
Det skulle kunna vara vjlket enkelt föreningsmöte som helst, i Sverige eller någon annanstans i världen. Några personer som ser glåmiga ut av trötthet och helst skulle vilja vara någon annanstans.
Stämningen ser inte ut att var den bästa. Inte för att de verkar ha någon fientlighet sinsemellan. De bara verkar uttråkade och uppgivna. Sannolikt skulle de mycket hellre vilja vara hemma och umgås med sina familjer och vänner.
Bilden kommer ändå att skriva in sig i vår moderna historia. Den gör det för att bland de femton personerna finns några av världens mäktigaste ledare: USA:s president som står upp i mitten omgiven av Tysklands förbundskansler, Frankrikes president, Storbritanniens premiärminister, EU-kommissionens ordförande Barroso, Sveriges statsminister och tillika EU-ordföranden Fredrik Reinfeldt samt mötets värd, den danske statsministern Lars Lökke-Rasmussen som av blickarna att döma är den som de andra just då lyssnar till när de inser att Klimatmötet blir ett fiasko.

Makt fascinerar mig och lite av den har jag genom åren sett på nära håll. Ofta skriver jag om den och om makthavarna. Men jag gör det inte utifrån det slentrianmässiga politikerförakt som frodas på gator och torg eller som stryks medhårs alltför ofta i medierna.
Snarare ser jag med stor ömsinthet på de politiska makthavarna, de allra flesta är i grunden hängivna, hårt arbetande idealister som lever väldigt långt från den lyxtillvaro vi inbillar oss utgör deras vardag.
Vi som ser på politik på distans tror att makthavarna i vardagen känner sig mäktiga och kan peka med hela handen. I själva verket bygger maktutövning på hårt arbete, kunskap, förtroende och förmåga att bygga allianser. Det är helt enkelt ett enormt slit, och bilden visar lite av det, en grupp människor som förtjänar mycket respekt.
Bilden präglas av resignation. Ändå visar den något som jag tycker inger hopp. Världens ledare står idag varandra nära som aldrig tidigare, har idag ett slags fungerande arbetsgemenskap som påminner om hur det ser ut på en vanlig arbetsplats, vid fikapausen eller i sammanträdeslokalen. Det är lite Yes we can, men bara inte just den dagen. Lars J Eriksson