Inte alla kommersiella författare skulle fixa att rabbla fonetiska termer flera sidor i sträck utan att tappa greppet om läsaren. Få skulle komma på att återge en lång algoritm på programmeringsspråk för handlingen att koka och äta potatis och ännu färre skulle lyckas göra det läsvärt.
Men Ola Wikander lyckas. Med det och mycket mer därtill. Hans senaste bok, essäsamlingen Orden och evigheten, är högklassig underhållning för såväl språkvetare som lekman.

Ola Wikander har studerat latin sedan 13 års ålder och arbetat med ett ytterligare ett dussintal äldre eller utdöda språk. Just nu skriver han på sin avhandling inom gamla testamentets exegetik. Med den bakgrunden skulle man kanske gissa att han brottas med samma problem som många andra forskare och akademiker; att hans essäer bara vänder sig till initierade akademiker, att språk och resonemang skulle vara för avancerat för den oinvigde.
Men alla som tidigare läst Wikander vet att inget kunde vara mer felaktigt.
Han rör sig ledigt i bildade miljöer utan att för den skull lämna den fåkunnige utanför. Det duggar tätt av litterära, teologiska och språkhistoriska referenser, men på ett sådant sätt att alla kan följa med och ha behållning av texterna.

I 27 fristående essäer, en del tidigare publicerade i olika tidsskrifter eller på hans blogg, hoppar Wikander friskt mellan mångtusenåriga myter och nyutkomna fantasyböcker. Han skriver lika ledigt om utdöda språk och kulturer som om datorspråk som Java och den rika förekomsten av latin i moderna tv-spel.
Wikander är kunnig och bevandrad, inte bara inom hurritiska och gammalhebreiska, utan också inom modern manga, fantasykultur, film och andra moderna kulturyttringar. Det är något som han förstås utnyttjar till sin fördel - när paralleller till Harry Potter, Matrix eller doktor House dyker upp, blir texter om mångtusenåriga språk mycket roligare att läsa.
Undertiteln på boken är "Tankar om språk, humaniora och religion", och det är också mycket riktigt ganska varierade texter. I en essä sågar Wikander esperantoprojektet, i en annan upphöjer han modern fantasy till samma nivå som Gilgamesheposet och Iliaden. I en essä dissekerar han själve Djävulen och i ytterligare någon besväras han över det faktum att så många vill använda latin, men så få vet något om dess grammatik. Hela tiden på ett lättsamt och mycket underhållande vis.

Riktigt kritisk och allvarlig blir Ola Wikander egentligen bara när han kritiserar nedläggningen av latinundervisningen vid Lunds universitet och med exempel visar att latinet snarare vinner mark än går tillbaka bland dagens ungdomar. "Den generation som vuxit upp med tv-spel, fantasy och heroiska berättelser", skriver Wikander, "kanske inte ser latin och andra liknande språk som så döda som vissa andra verkar göra".
Han är tydligt irriterad och uppgiven över att tekniska forskningsgrenar som alstrar pengar prioriteras framför humanioran i ett cyniskt nyttotänkande. Det är en viktig diskussion, men egentligen hade författaren inte behövt argumentera för att även humaniora genererar stora värden, om än inte mätbara i pengar. Den här boken är ett tillräckligt bevis på det.