Aris Fioretos roman "Den siste greken" fick på måndagskvällen Sveriges Radios Romanpris. Vinnaren utses av en lyssnarjury som i ett antal program resonerar kring sex nominerade romaner.
– Jag såg det som en hederssak att lyssna, men jag gjorde det inte utan att tugga på naglarna. Under delar av samtalet befann jag mig inte i samma rum som radion, berättar han inför prisutdelningen.

"Den siste greken" är den kritikerrosade berättelsen om 24-årige Jannis Georgiadis som lämnar Grekland för att finna lyckan i 1960-talets Sverige. Men det börjar i en annan skärva europeisk nutidshistoria, fördrivningen av grekerna från den turkiska staden Smyrna på 1920-talet.

Hemlängtan är ett viktigt tema för dig?
– 1900-talets stora erfarenhet är människor som förflyttats mot eller med sin vilja. Jannis ändrar uppfattning om vad hemlängtan är under bokens gång och han får en annan syn på vad ett hem kan vara. Många som flyttar till ett annat land slår nya rötter och aktar man sig inte hamnar man lätt mellan två kulturer utan en entydig känsla för vad ett hem är.

Du beskriver Jannis som en hjälte, en supergrek?
– Ja, för mig är han det, men så ser han inte sig själv. Boken leker lite med urkunden för vår svenska litteratur, Stiernhielms hjältesaga om Hercules. Jag har alltid tyckt att det är konstigt att hans hjälte som är grek ändå fick bära ett romerskt namn.

När Jannis förklarar sin kärlek till en kvinna säger han att han älskar henne "inte som en hund, men som en get", det finaste han kan tänka sig. Geten Maja verkar ha en särskild ställning i Jannis grekiska familj, hon fick till och med vara med i släktträdet på bokpärmens insida?
– Hon fick vara med, däremot aktar vi oss noga för att dra några linjer till eller från henne.