Kerstin håller dörren öppen

Vissa dagar har vardagen varit turbulent. Men för Kerstin överväger ändå känslan hon får av att kunna hjälpa så många barn.

En ljummen kväll förra sommaren satt Kerstin Myrkrans på sin altan tillsammans med sin lillasyster. De hade precis hällt upp var sitt glas vin och satt och njöt av lugnet.
Strax innan tolv ringer telefonen. Det är socialjouren som undrar om Kerstin och hennes make Mårten Myrkrans kan ta emot en 18 månader gammal bebis, nu direkt. Kerstin hinner inte tänka många sekunder, utan säger snabbt ja.
När klockan är två ringer det på dörren och kvinnan från jouren lämnar över en sovande pojke i Kerstins famn.
– Jag funderade hur jag skulle göra för att inte skrämma livet ur honom när han vaknade, säger Kerstin.
Hon bestämmer sig för att lägga honom mellan sig själv och Mårten i deras säng.
– Jag sa till Mårten att vi fick lägga oss med ryggarna mot pojken för att minska risken att han skulle bli skrämd om han vaknade och såg två främmande ansikten bredvid sig.
Klockan fem vaknade pojken. Han satte sig rakt upp i sängen och gav i från sig ett högljutt skrik.
– Vi pratade och försökte trösta honom. Jag sa till honom att hans mamma snart skulle komma och till sist somnade han om.
Tre dagar senare hämtade en släkting honom.

Vardagen kan plötsligt vändas upp och ner för en familj som driver familjehem. Familjen Myrkrans har haft familjehem sedan 1974 och cirka 80 barn i olika åldrar har passerat igenom familjens hus sedan dess.
– Det har alltid varit barn här. Och det är alltid något som händer, säger Kerstin Myrkrans, som trivs med allt liv och rörelse i hemmet.
Barnen som kommer hit har väldigt olika bagage i ryggsäcken som behöver tas hänsyn till. De kan komma från familjer med missbruksproblem, misshandel, sjukdomar eller bara en turbulent familj.
– Men det är så himla kul att se när det går bra för barnen, säger hon.

Kerstin träffade Mårten när hon var 15 år gammal. Paret hann bo i både Ystad, Uppsala, Boden och Sjöbo innan de slutligen slog sig till ro i Harlösa.
– Jag kommer härifrån och minns att jag som liten lekte i just detta huset, säger Kerstin.
De bor i ett stort, äldre hus mitt inne i byn. På väggarna hänger ramarna tätt med foton på barn. Både deras egna och de som varit placerade här.
I matsalsrummet står ett avlångt bord som tar upp större delen av rummet. Det syns att Myrkrans är en stor familj.
Kerstin berättar varmt om alla barn som genom åren haft sitt hem hos dem. Det var aldrig några konstigheter att makarna skulle ha ett familjehem.

Båda två är uppvuxna med stora familjer. När de själva hade svårt att få barn började Kerstin fundera på att skaffa så kallade sommarbarn.
– Första sommaren hade vi en pojke hos oss och när han sedan åkte blev det så tomt. Jag vantrivdes, säger Kerstin.
Två dagar senare kom det en annan pojke. Han stannade i fem år och så har det fortsatt.
Även om Kerstin och Mårten efter några år fick egna barn så ville de inte ge upp familjehemmet utan fortsatte.

Cornelia Myrkrans, 20 år, är deras yngsta dotter och hon ser enbart det som positivt att ha vuxit upp med så många barn i huset.
– Jag har själv funderat på att starta familjehem, säger hon.
I dag är tre barn placerades hos Kerstin och Mårten, plus fyra kontaktfamiljsbarn som tillbringar varannan helg hos dem.

Kerstin, som är utbildad barnskötare och förskollärare, slutade jobba för cirka tre år sedan och ägnar nu all sin tid åt barnen. Den fritid som blir över tillbringar hon gärna tillsammans med sina väninnor.
– Vi är nio stycken som brukar träffas och umgås. Fem av dem har också familjehem och det är skönt att kunna prata av sig ibland, säger Kerstin.

Ett annat sätt för Kerstin att få ut alla känslor som kan dyka upp när man driver familjehem är att skriva dagbok.
– Jag har gjort det sedan jag var liten. Men för tjugo år sedan bestämde jag mig för att göra det mer aktivt.
Trots att Kerstin fyller 60 år i morgon så ser hon ingen anledning att trappa ner på tempot. Hon kommer att fortsätta att ta emot barn som behöver hjälp och stöd så länge hon och hennes man orkar.
– Det ger en känsla av tillfredsställelse att kunna hjälpa så många.