En tenor på bondgården

Inredningen på gården mellan Fjelie och Stävie bär vittnesbörd om ett stort musikintresse. En flygel, tavlor, byster och andra detaljer går på temat musik.
Och nu är det ju inte bara Per Radby själv som sjunger; hustrun är Marie-Anne Radby, operasångerska.
De träffades när Per Radby arbetade i Stockholm i mitten på 60-talet. Han var researcher på Stockholmstidningens och Aftonbladets textarkiv.
Men han tog sånglektioner och sjöng i olika sammanhang.

– Jag sjöng mycket i Klara kyrka. Den skulle ha en återinvigning efter en stor renovering och organisten Hugo Hammarström hade skrivit ett litet oratorium.
När det skulle uppföras tillkallade han förstärkning från Operan.
– Marie-Anne var med i den gruppen, och så träffades vi.
Per Radby växte upp på gården där han bor.
– Farfar flyttade hit 1906.

Tidigt upptäcktes hans sångtalang; han sjöng solo i kyrkan och på Spyken i Lund, där han gick gymnasiet. Han odlade den också genom att ta lektioner hos en sångpedagog i Malmö.
1958 blev han så anställd i operakören i Malmö och var där i två år.
– Det var under Ingmar Bergman-eran. Han hade ju dragit ihop många av Sveriges bästa skådespelare till Malmö. Bibi Andersson, Max von Sydow, Sture Lagerwall, Harriet Andersson...
Under den här tiden sjöng han med i Carmen, Trubaduren, Kungen och jag – bland annat.
Vintern 1960 tillbringade han i Milano för att studera sång.
– Jag var och hörde opera på La Scala två gånger i veckan, minst. Det var ju så billigt; för åtta kronor fick man en ståplats högt upp.

– Det jobbigaste var att lyssna på Parsifal stående, för den var fem timmar lång.
På La Scala upplevde han stora namn som Callas, di Stefano, von Karajan...
Sedan flyttade han alltså till Stockholm. Pö om pö utbildade han sig i lantbruksekonomi och 1968 flyttade han tillbaka till födelsegården för att arbeta åt Lantmännen, där han sedermera blev kreditchef. I början på 80-talet slutade han där för att starta egen konsultfirma.
Han fick förtroendeuppdrag i LRF, Lantbrukarnas Riksförbund, och utförde en hel del arbete åt dem. Bland annat var han med om att göra 33 program om lantbruk i närradion.

När han flyttade till Skåne var gårdens mark utarrenderad, men 1975 drog han i gång den i egen regi, plus en maskinstation. Numera är det sonen Christian som drar det tyngsta lasset i bolaget – för det är ju i bolagsform lantbruk ofta drivs nu för tiden.
Per Radby har kvar sin konsultfirma. Under de dryga 40 år han sysslat med lantbrukets ekonomi har det hunnit hända mycket.
– Fram till dess att jag slutade på Lantmännen 1983 var det ju familjejordbruken som var dominerande. I dag är det ett industrijordbruk.
Han exemplifierar med sin hemsocken Stävie:
– 1930 fanns här 38 verksamma jordbruksföretag – i dag har vi åtta.
Och, påpekar han, tre av dem är så pass små att ägarna har andra jobb vid sidan av.

Politik har varit ett annat engagemang. Han har representerat Centerpartiet, där han var kommunkretsordförande, och har bland annat suttit som kommunfullmäktiges ordförande i två mandatperioder. Han hade också tunga uppdrag i kommunrevisionen.
Politiken slutade han med 2002.
Till detta skall läggas ett otal andra uppdrag, bland annat för Skånska Dagbladet.
Som det roligaste uppdraget nämner han det i skördeskadeskyddets överklagandenämnd, som han försäkrar är mycket mer intressant än det låter. Men det kan i och för sig bero på att han trivdes så förträffligt tillsammans med de övriga ledamöterna.
Hustrun har, sedan hon flyttade ner, arbetat som frilansande sångerska. De båda har för övrigt varit ute och sjungit en hel del tillsammans, och gör så fortfarande.

På födelsedagen blir det antagligen gästerna som får stå för sången; han tänker ha öppet hus på eftermiddagen.
Några presenter vill han inte ha, tycker att han redan har allt han behöver. Så han föreslår att gratulanterna skänker pengar till Läkare utan gränser i stället.
– Det är ju fantastiska människor.