Debuten Life In Cartoon Motion var det femte bäst säljande albumet globalt 2007, så det är knappast någon överdrift att hävda att Mika fyllde ett tomrum när han steg ut i rampljuset. Fast det visste förstås ingen från början. Initialt nobbade varenda skivbolag honom. De tyckte han skulle bli mer konventionell för att passa in i Robbie Williamsfacket. Men sångaren lyssnade förstås inte. Han hade en regnbågsfärgad popvision byggd av glädje och det är det vi ser resultatet av nu. Tack och lov, får man väl tillägga. För världen hade varit betydligt mindre gladlynt utan honom. Glöm dina sorger och häng på är budskapet och det gör man mer än gärna.

I skrivande stund är det två och ett halvt år sedan jag såg honom senast, och konceptet är förstås likadant idag. Mika har en förkärlek för showande, det lekfullt arty, teatrala infall och glamour, vilket han aldrig någonsin glömmer. Och måndagens konsert var förstås inget undantag. Öppningen med en man som sitter vid ett bord och tecknar samtidigt som konstverket växer fram på fonden bakom scenen är ett typiskt tilltag modell Mika.

Självklart fortsätter den Englandsbaserade amerikanlibanesen på den inslagna vägen även musikaliskt, något höstens uppföljare The Boy Who Knew Too Much var en uppenbar bekräftelse på. Samtidigt kunde man denna kväll konstatera att det nya materialet står sig väldigt väl bredvid sångerna från debuten. I KB Hallen var sånger som Scissor Sistersdoftande Rain och uppdaterade shownumret Blame It On The Girls höjdpunkter i minst lika hög utsträckning som genombrottshitsen.

För sprittande popmaränger är som bekant Mikas religion och signum, och detta faktum har knappast förändrats sedan sist. Men allt är trots allt inte tjo och tjim i hans värld. Eftersom The Boy Who Knew Too Much i viss mån avhandlar hans inte alltid så lyckliga tonår fick man sig även till livs några stänk av melankoli i form av en skönt afrosvängig version av Blue Eyes och den både stämningsfulla och luftigt storslagna balladen I See You.

Att vi fick se en mer utlämnande Mika här råder det knappast någon tvekan om, men vi talar förstås inte om några introverta konstigheter för det. Hoppet och livsnjutningen är liksom aldrig långt borta när denne gänglige man är i farten Fast oavsett vilket hade det varit intressant att se honom utveckla den här sidan mer, inbillar mig att han hade kunnat bli något av en expert på upplyftande popmelankoli utan deppvarning.

Ingen ska dock tro annat än att det de omkring sjuttonhundra i publiken tog med sig hem från KB Hallen var det lekfulla party sångaren bjöd på i tillställningens klimax. Då blev det såväl utskyfflade jätteballonger från ovan som ballong- och konfettiregn och åtta färgglada damer försedda med dödsskallemasker på scen. Allt till tonerna av några av sångarens största hits Grace Kelly och Lollipop givetvis, och mer kunde man väl egentligen inte önska sig på ett välarrangerat barnkalas för barn i alla åldrar med viss förkärlek för det artistiska.