Medias bröllopsyra

Den senaste tiden har massmedias relation till kungahuset debatterats. På tapeten har varit SVT:s nya program "Det kungliga bröllopet" lett av den kända modebloggaren Ebba von Sydow. Liksom det faktum att Sveriges Radio anställt Daniel Westlings nära vän Niklas Ek som bröllopsreporter. Men eftersom medierna i det här fallet är sina egna granskare, finns stor risk att debatten blir missriktad.
Ett exempel är förra veckans diskussion i TV4:s Kvällsöppet, utifrån hovreportern Johan T. Lindwalls nya bok "Victoria: prinsessan privat".

Här kom debatten alldeles för mycket att handla om riktigheten i bokens mycket närgångna, ibland fiktionaliserade, skildringar. Hovets förra presschef – som nu anställts som hovreporter på TV4 – Elisabeth Tarras-Wahlberg, kunde då träda fram som sanningsapostel och utnämna Lindwall till sagoskildrare.

Journalisten Daniel Nylén slog också tidigt fast att "det som är intressant med kungafamiljen" väldigt mycket är "vad de gör som privatpersoner och vem de gör det med".
Visserligen diskuterades problemet att insynen i hovet är dålig och offentlighetsprincipen satt ur spel. Men programledaren Lennart Ekdal kunde ha pressat de närvarande mer på frågan om hur journalisterna lyckas stå pall mot kommersiella intressen och om det är praktiskt genomförbart att samtidigt engagera sig i de kungligas privatliv och kritiskt granska deras offentliga uppträdande.
Så fick också Expressens chefredaktör Thomas Mattsson avsluta debatten med att slå fast att det ju i själva verket handlade om en fest – inget problem utan "en fantastiskt händelse".

Det är också just detta att media i det här fallet är satta att bevaka något vanligen så privat som en bröllopsfest som faktiskt i sig är själva problemet. Sommarens prinsessbröllop är nämligen inget annat än vad de båda världskända medieforskarna Daniel Dayan och Elihu Katz kallat en mediehändelse (Media Events. The Live Broadcasting of History, 1992). Det handlar om ett slags massmedialt omhuldade helgfiranden eller ceremonier som bryter av det vardagliga nyhetsflödet.

Dessa evenemang, som kan vara alltifrån bröllop och begravningar till olympiska spel och melodifestivaler, uppstår på initiativ av offentliga aktörer från ett etablissemang utanför media (i det här fallet kungahuset). De är alltid detaljplanerade i förväg, och omsorgsfullt annonserade för att maximera ett publikintresse.

Karaktäristiskt för mediehändelsen är också journalistens uppdrag att guida publiken in i själva händelsen och ut igen, tillbaka till verkligheten. Och på den vägen är det inte många som lyckas hålla sig neutrala eller kritiskt distanserade inför den allmänna anda av nationell försoning och yra som byggts upp.

Det är om detta, om den symbolik, ideologi och mystik med vilken bröllopet mellan Victoria Bernadotte och Daniel Westling just nu formas, som debatten egentligen borde handla. Men det blir i stället upp till framtidens historiker att utreda hur media, med skattebetalarnas pengar, gjorde historia.