Birgitta Flygare läste i tidningen i lördags om en 15-årig flicka som blivit sextrakasserad av en 43-årig man ombord på ett pågatåg. När flickan steg av i Örtofta följde mannen efter. Han var kraftigt berusad och det visade sig att han var dömd för både vålds- och sexbrott.

Artikeln blev ytterligare en smärtsam påminnelse för Birgitta Flygare. Det var bara ett par veckor sedan hon själv sexöverfölls ombord på ett av Skånetrafikens tåg.

Hon väljer att träda fram och berätta om händelsen. För att hon tror att problemet är större än vad som framkommit. Och för att hennes berättelse kanske kan hjälpa, och tjäna som stöd för, någon annan som är drabbad.
– Det är en händelse som aldrig kommer att lämna mig. Jag ser honom framför mig hela tiden. Men jag kan också tro att en del kvinnor som blir utsatta känner skam och skuldbelägger sig själva. En del kanske tror att bara de har drabbats, och att det är dem det är fel på.

Det var en torsdagseftermiddag när Birgitta Flygare skulle ta tåget från Landskrona till Malmö. Hon satte sig innerst på en av tvåpersonersplatserna, för att någon annan också skulle få plats att sitta. Öresundståget var ganska fullt. Inte många av platserna var lediga.

I Lund steg en man i 60-årsåldern på tåget. Han var proper och välklädd. Han bar en grå stickad mössa, och lång mörk rock. Mannen satte sig en bit bort, på andra sidan gången, intill en ung tjej.
När han log mot Birgitta Flygare så log hon reflexmässigt tillbaka. Då studsade mannen upp från sin plats och satte sig bredvid henne i stället.
– Jag visste inte vad jag skulle tro. Men jag tänkte att han får väl sitta var han vill.

Efter en liten stund kände hon mannens lillfinger mot sitt knä. Stunden senare låg hela hans hand på knäet. Och han förde den uppåt.
---- – Jag blev alldeles stel och kall.

Birgitta Flygare lyckades förstå att hon hade ett val. Antingen att skrika rakt ut och påkalla övriga passagerares, och förhoppningsvis även tågpersonalens, uppmärksamhet.

Men hennes yrkesbakgrund hindrade henne.
---- – Jag har arbetat inom vården i alla år, och även varit mentalskötare. Just i den stunden så slog det mig att mannen kanske var sjuk och kunde vara farlig. Hade han en kniv? Då kunde situationen bli farlig och spåra ur och bli farlig inte bara för mig utan för alla andra närvarande också.

Hon bestämde sig för att försöka stadga rösten och säga till honom att sluta upp lite mer diskret i stället.
– Jag bad honom att flytta handen. Han sade "varför det?".

Birgitta Flygare kände sig instängd. Den främmande mannen blockerade hennes väg.
---- – Jag kände skräck och panik, men lyckades ändå gå in i yrkesrollen.

När tåget kom fram till Malmö central tog hon mod till sig, grabbade åt sig sina kassar och trängde sig ut. Hon gick längst ner i kupén, till det utrymme vid en tonad glasbur där tågpersonalen har ett litet rum.
– Jag berättade för konduktören, som var en ung tjej, om vad som hade hänt. Hon lyssnade när jag beskrev situationen. Sedan sade han att hon inte kunde göra något.

Birgitta Flygare vet inte var mannen var vid detta tillfälle. Kanske var han kvar på sin plats. Kanske hade han lyckats smita iväg. När hon kom in i centralens vänthall var hon alldeles skakig.
– Jag tog en kopp kaffe på darrande ben. Sedan märkte jag att det gjorde ont i bröstet. Pulsen slog snabbt och hårt.

Hon opererades så sent som i oktober för en svår hjärtsjukdom. Dessutom lider hon av svår diabetes. På något sätt lyckades Birgitta Flygare att slå telefonnumret till polisen. De hjälpte henne att koppa till ambulans i stället. Efter en stund befann hon sig på Mas akutmottagning.

EKG:n och övriga undersökningar visade på lugnande besked, vad gäller de kroppsliga symptomen.
– Jag ville bara hem. Enda sättet att ta mig dit var med tåget. Det kändes fruktansvärt. Jag kurade ihop mig längst inne i en av de tysta kupéerna.

Dagen efter rasade hon ihop psykiskt.
– Jag gick till vårdcentralen. De skickade mig vidare till psykiatrisk klinik i Lund. Jag var där i två timmar. Läkaren där sade att jag hade klarat det bra med tanke på omständigheterna.

Birgitta Flygare skickades hem med lugnande och sömntabletter.
– Jag vågar inte åka tåg längre. Jag har inte åkt efter det, säger Birgitta Flygare som inser att hon kanske en dag ändå kommer att bli tvungen att göra det.
– Men jag kommer aldrig att sätta mig på tvåpersonerssätet. Möjligen på de med fyra platser, med två säten mittemot varandra. Finns det inga sådana lediga så kommer jag att stå upp hela färden, så att jag är väl synlig hela tiden så att ingen kan göra något mot mig.

Händelsen är polisanmäld i Malmö. Kriminalarna har sagt till henne att bästa tillfället att fånga gärningsmannen vore på stationen, när hon direkt hade kunnat peka ut honom. Annars ger de henne inte mycket hopp om att kunna lösa fallet.
– De har hänvisat till kvinnojouren. Det är möjligt att jag kommer att vända mig dit.

Hon är besviken på att tågvärden inte såg att hon var i så skriande behov av hjälp. Händelsen har för alltid ändrat hennes liv.
– Jag är övertygad om att många andra har drabbats av liknande saker på tågen. Det anmäls inte, kvinnorna kanske skäms. Jag hoppas att min berättelse kan hjälpa dem, säger Birgitta Flygare