För landat har han gjort. Här i Brantevik, som för dagen iklätts en gudomlig skrud av rimfrost, tänker han stanna kvar.
– Vi kom hit 2002. Det tog ungefär två år innan jag verkligen kunde koppla av. Jag hade jobbat så fruktansvärt mycket i Stockholm, och var så uppe i varv. Men nu har jag kommit in i det här livet, och tycker att det är väldigt skönt att göra väldigt lite.
Utsikten från vardagsrumsfönstret i den nybyggda villan är magnifik. Havet ligger kallt och lugnt, horisonten tycks oändlig. Tystnaden är intensiv. En stark kontrast till det hektiska liv Anthony Johnson levde tidigare.

Han var 17 år när han lämnade uppväxtstaden Dublin, och drog först till London och därefter till kanalön Jersey för att arbeta och utbilda sig inom restaurangbranschen. Efter ett par år lyckades en kompis övertala honom att flytta vidare till Schweiz, där han blev kvar i fem år och jobbade som servitör. Dessutom träffade han sin blivande fru, Lena.
– 1973 gifte vi oss, i hennes hemstad Umeå. Som en kompromiss hade vi en katolsk vigsel, det lär ha varit det första katolska bröllopet någonsin där uppe.
Planen var att stanna kvar i Schweiz och fortsätta jobba inom hotell- och restaurangbranschen, men det gick inte eftersom de bara hade säsongarbetstillstånd.
– Då skaffade vi jobb på ett hotell i Kanada i stället, men innan vi kom iväg hörde vi på omvägar att stället vi skulle till nog inte var så bra som det verkade.
Så de tänkte om, och flyttade i stället till Stockholm.
– Vi hade en liten tv, en Volvo, och precis så mycket möbler som fick rum i bilen. Det var allt.
Eller, inte riktigt allt. De hade även tillräckligt mycket sparpengar på banken efter åren i Schweiz för att nästan direkt efter ankomsten till Sverige kunna köpa det hus i Åkersberga där de sedan blev kvar i 27 år. Lena fick, tack vare sina goda kunskaper i tyska, jobb som orderbehandlare på ett tyskt företag.
– Och jag läste svenska för invandrare. Och sedan gick jag en arbetsmarknadsutbildning och blev svarvare.

Han jobbade som svarvare i några år, men ledsnade snart.
– Det passade inte mig. Så jag började jobba med utvecklingsstörda i stället, som vårdare. Och så gick jag en utbildning i anstaltspedagogik, det låter tjusigt och den var faktiskt riktigt bra, det var mycket psykologi och sådant där.
Han blev kvar inom vården i tre eller fyra år.
– Sedan tröttnade jag. Och det finns en oskriven lag som säger att om man tröttnar på att jobba med vård så ska man sluta. Annars kan man inte göra ett bra jobb.
Eftersom han aldrig har dragit sig för vare sig tvära kast eller stora utmaningar bestämde han sig för att starta ett eget företag, en liten irländsk butik i Gamla stan i Stockholm.
– De första åren gick det väldigt dåligt, men man ska aldrig ge upp. Efter ett par år bytte vi till en annan, större lokal, även den i Gamla stan, och då vände det.
Han får det att låta så lätt. Byta land. Starta företag.
– Tja, man kommer ingenstans om man inte gör någonting. Jag vet inte varifrån jag har fått min drivkraft. Kanske är det något som vi irländare har, helt enkelt.

Nu följde ett par riktigt hektiska decennier. Anthony Johnson jobbade sex dagar i veckan i sin butik, inklusive daglig pendling till och från Åkersberga. Hustrun Lena gjorde karriär inom det privata näringslivet och reste jorden i tjänsten runt innan även hon, i mitten av nittiotalet, skaffade sig en butik, en skoaffär på Södermalm.
2002 uppstod så plötsligt något slags vägskäl. Skulle de expandera, investera, satsa ännu mer, eller skulle de sätta punkt och gå vidare till ett nytt kapitel i livet? Valet föll på det sistnämnda.
– Jag hade hela tiden tänkt att jag skulle sluta jobba vid 55. Så det passade bra. Vi sålde alltihop.
Pang bom. Bara sådär. Och drog till Österlen, som de förälskat sig i under ett antal golfresor genom åren.
– Jag trivs väldigt bra här. Klimat är milt, och det regnar och blåser, precis som jag är van vid hemifrån Irland. Österlen påminner om Irland på många sätt, vegetationen är till exempel väldigt likartad. Och människorna är väldigt öppna och pratsamma. Brantevik hade en gång i tiden av av Sveriges största handelsflottor, visste du det? Så folk här har en lång tradition av att vara öppna mot utlänningar.

Det tog som sagt ett par år att vänja sig vid friden, men nu är han Österlenbo ut i fingerspetsarna och till och med vice ordförande i Branteviks samhällsförening. Till Irland kommer han aldrig att återvända.
– Nej, det blir inte så. Jag har ju bott i Sverige betydligt längre jag bodde på Irland. Men jag har familjen kvar där, och åker ofta dit och hälsar på.
Fast han känner inte riktigt igen sig längre.
– Nej, Irland har förändrats enormt mycket. Det byggs och byggs i Dublin. Och ingen röker på puben längre, haha.
Något storslaget firande av S:t Patrick's Day blir det inte.
– I Stockholm var jag aktiv inom svenskirländska föreningen, och där firas det rejält. Men här i Skåne blir det inget särskilt. Fast om jag ska gå någonstans tar jag förstås på mig min gröna slips, dagen till ära.