När jag var yngre fick jag och mina systrar ett Nintendo åtta bite att spela på hemma. Det var första gången i hela mitt liv som jag spelade ett tv-spel, trots att jag gillade att spela spel på datorn.
Hur som helst blev denna lilla gråa konsol något som jag och systrarna skulle vårda ömt.

Vi sköt änder i Duck Hunt, byggde kolosser i Tetris, krossade ballonger i Ballon Fight, tävlade på löparbanorna i Track & Field och vi följde med Zelda och Link på diverse äventyr.
Men själv gillade jag boxningsspelet Punsch Out, äventyrsspelet Ice Climber oh Super Mario-spelen bäst.

Jag kunde sitta i timtal framför tv:n för att lotsa Mario och Luigi genom vatten-, svamp- och slottsriken, samlandes på extraliv, guldmynt, skottblommor och osynliga stjärnor.
Luigi var min favorit. Den lilla italienska gubben med de gröna hängselbyxorna blev min vän under många år och än i dag är jag och Luigi vänner för livet.

Vi barn gjorde det till en sport att spara pengar så att vi kunde utöka vår spelsamling. Nya spel inhandlades själva eller låg fint inslagna i presentpapper till födelsedagar, namnsdagar och jul. Det medförde självklart att vi till slut hade en enorm mängd tv-spel och ingen plats.
Men ju äldre vi blev, desto mindre tid hade vi till tv-spelet. Andra saker upptog vår vardag och till slut lade sig ett lager damm på konsolen och Nintendot glömdes bort.

Men så en dag, efter många långa år, fick spelet ett nytt liv igen. Det flyttade in hos min lillasyster och fortsatte att fungera som den kompis den en gång varit.
För när andra haft sönder eller bara bytt ut åtta biten mot Playstation och Wii, håller min lillasyster kvar vid den gråa gamla konsolen.

Därför blir numera tv-spelsutövare gröna av avund när de får höra om ett "riktigt" Nintendo som fungerar precis som det ska många år efter inköpet.
För vårdar man, någon som numera klassas som en raritet, ömt så kommer den att finnas där för dig så länge som du själv vill.