"arg, ledsen och besviken"

Arbetslinjen och en politik för att minska utanförskapet var huvudinslaget i Alliansens politik inför det förra valet. I grunden var det en riktig politik, dessutom en politik som de röd-gröna partierna i praktiken inte kommer att försöka göra annat än kosmetiska ändringar av om de vinner höstens val. Jobbavdraget blir kvar, den striktare uppföljningen av sjukförsäkringsreglerna, åtgärderna för att få ut långtidssjukskrivna i arbetslivet, allt detta råder det bakom den politiska debattens dimridåer enighet om. Ja, jag tror inte ens att avdragsrätten för hushållsnära tjänster kommer att försvinna, snarare kommer vi att få se ett politiskt illusionstrick där man ändrar lite i reglerna och stimulansen av den privata tjänstesektorn blir kvar.

Ändå riskerar Alliansen ett valnederlag. Skälet är mycket uppenbart, de hade aldrig en plan B, en politik som kunde parera de dåliga tiderna.

En regering kan inte trolla fram nya jobb. Men däremot borde Alliansen ha haft en beredskap för hur man hanterar en situation där sysselsättningen minskar, arbetslösheten ökar och trycket på bidragssystemen blir allt större.

"Borde" ha haft skriver jag, för det är så uppenbart att det inte fanns.
Det går inte att vinna val med pessimistiska budskap. Däremot kan inte realpolitik bedrivas med något slags "happy-go-lucky" attityd, det måste också finnas med i bilden hur politiken skall omformas för dåliga tider. Den beredskapen saknade Alliansen.

För en tid sedan blev jag kontaktad via brev och telefon av en läsare, Monica, som berättar om situationen för sig och ett antal säsongsanställda kollegor, de jobbar på en kyrkogård i Mellersta skåne.

När säsongen tog slut före årsskiftet anmälde de sig till Kommunals a-kassa och Arbetsförmedlingen. Själv behövde Monica dessutom opereras för cancer och efteråt genomgå strålbehandling.

Av hennes berättelse framgår hur hon och kollegorna drabbas av långa handläggningstider, väntan, telefonköer och oginhet där de känner sig behandlade som "fattighjon."
Straxt efter jul tar pengarna slut, men bidragssystemens kvarnar hinner inte med. Monica själv tvingas avbeställa tider för sin dagliga cancerbehandling eftersom resorna kostar för mycket.
Hon har arbetat och betalat skatt i 35 år, aldrig varit i klammeri med rättvisan eller hamnat hos kronofogden, sympatiserar med arbetslinjen som vill återföra långtidssjuka i arbete och är det slag av väljare Alliansen behöver locka för att vinna valet.
Men i stället har de gjort henne "arg, ledsen, besviken" när hon och andra lågavlönade kvinnor utan ekonomiska marginaler verkligen behöver samhället stöd.
I sin förtvivlan har Monica skrivit till ministrarna Sven-Otto Littorin och Göran Hägglund. Men då hade de behövt ha bättre svar än de kan ge idag.
Lars J Eriksson