Detta är en utskriftsvänlig version av artikeln.
"Vi var lyckliga på Marklunda"
OSBY. Rubriken är från en uppsats av Malin Arvidsson, idag doktorand på Örebo Universitet. I den beskrivs hur barn upplevde sin tid på barnhemmet i Marklunda, strax utanför Osby.
Nu berättar de ännu en gång om sina upplevelser, som en konstrast till Socialstyrelsen dystra rapport om misshandel och andra missförhållanden.
Personerna som Malin Arvidsson har pratat med under sitt uppsatsskrivande för tre år sen bodde på Marklunda i olika perioder, från mitten av 1940-talet och fram till början av 1960-talet.
Än idag har flera av dem kontakt med varandra, de har sovit över ett par somrar i det gamla hemmet och några har fortfarande kvar fotografier som minne.
En av dem är Rolf Roste som numera är en glad pensionär och bor tillsammans med sin fru i centrala Malmö.
Han har många minnen från tiden på barnhemmet, bland annat när han som elvaåring tillammans med sin vän fick lov att cykla Skåne runt och campa.
De personer som Malin Arvidsson har träffat berättar om ett glatt och relativt vanligt hem. Dagen började med ett "god morgon" för fröknarna som fortsatte med en gemensam frukost. De äldre barnen fortsatte snabbt iväg till skolan medan de yngre lekte antingen utomhus eller i lekrummet på andra våningen.
Aftonbön och sånger tillhörde dagens rutiner, allt för att barnen skulle känna sig som en familj.
Ändå var det inte ett riktigt hem, flera som bodde på Marklunda har berättat att de saknade sina föräldrar. Ett par av dem rymde till och med iväg till Malmö via järnvägen och blev direkt hämtade av polis.
När barnen blev sjuka fick de ligga i ett isoleringsrum, hemmet ville absolut inte att tuberkulosen eller andra åkommor skulle få fäste i gruppen.
- Distriksläkaren kom på besök en gång i månaden och skulle väga och mäta oss, det var noga. De som var för spinkiga fick dricka grädde. De var rädda en gång att jag hade fått tuberkolos eftersom jag var så klen, säger Gertie Olovsson, som bodde på Marklunda både som barn och personal.
Endast en sida i uppsatsen tar upp de bestraffningar som barnen kunde utsättas för, det var ganska sällsynta händelser. Ett av barnen berättar att han fått en örfil från personalen, det var också ett tvång att alltid äta upp maten.
"De blandade mannagrynsgröt och saft och det såg ut som saliv. Och så skulle de tvinga en att äta det, jag kommer ihåg att jag spydde, men fick äta ändå", berättade en av flickorna. Liknande mattvång var utbrett även på andra institutioner, står det skrivet i en kompletterande uppsats.
- Det skedde några bestraffningar så ofta, det var någon som blev nypt av föreståndatrinnan någon gång när de gjort något dumt, berättar en av de som bodde på hemmet.
Marklunda dispenssärhem var ett hem för barn från Malmö. Det startades för att skydda barn i storstaden från sjukdomar och framförallt från tuberkulos. Genom att barnen fick åka ut i frisk luft utanför staden skulle riskerna för lungsjukdomar minska.
Hygienen var viktig, hemmet stängdes år 1935 för desinfektion när två fall av tuberkulos upptäcktes.
Barnhemmen grundades kring mitten av 1800-talet som en institution för fattiga barn. De stora barnhusen hade blivit omoderna, istället skulle vården bli mer effektiv och då tog byggandet fart. Flest platser fanns tillgängliga på 1930- och 1940-talen.
Några år tidigare hade en lag antagits som ledde till att varje kommun skulle ha en barnavårdsnämnd. Det var också på den tiden som Marklunda grundades, år 1930.
Det var styrelsen för Malmö stads förening mot Tuberkolos som tog beslutet att ta över Marklunda gård, som då bestod av huvudbyggnaden, några uthus, en trädgård och en stor park. Huset renoverades från grunden innan någon kunde flytta in.
24 platser fick där plats, alla hörde hemma i Malmö i åldrarna 2-14 år.
Undervisningen för barnen skedde i traktens egen skola, de skulle inte vara isolerade från omvärlden. I en av årsberättelserna beskriver föreståndarinnan att "Barnen ska känna matos", vilket doktoranden Malin Arvidsson tolkar som att barnen ska uppleva ett hems rätta miljö. Det skulle inte vara någon anstalt.
- 20/3 2010 Den statliga utredningen