2003 Slovakien
Grand Prix tävling i konståkning för juniorer. En blond 14-åring från Malmö ska snart snöra på sig skridskorna och göra debut i internationella sammanhang. Egentligen skulle hon inte vara här alls men ett återbud dök upp och man chansar nu på att kasta in en ung oprövad tjej.

Tränaren och pappa är på plats. De är oroliga för att nervositeten ska knäcka den orutinerade 14-åringen på förhand och vill inte att hon ska sitta på läktaren och se konkurenterna åka.
Men Lina vill titta och känner sig helt lugn. Det här är en tävling som alla andra. Senare går hon ut på isen och vinner alltihop. En stjärna var född inom svensk konståkning och förväntningarna växte sig stora.

2010 Malmö
– Visst var jag lite nervös innan de där tävlingarna men allt kändes positivt. Jag var helt lugn och tänkte aldrig på det som något stort, säger Lina Johansson sju år efter det där genombrottet.
Nu är iskarriären över och det är först nu som hon inser att det var ganska stort.

– Det var först när alla skador kom som jag började inse vad jag presterade och vilka det egentligen var jag tävlade mot. Det är nog tur att jag inte fattade det innan.
Efter de första åren när allt var problemfritt och karriären pekade spikrakt uppåt blev det många skador för Lina. Båda fötterna har i olika omgångar tvingat henne till långa rehabiliteringar och säsongerna fick nästan alltid ovälkomna avbrott. På EM och VM kunde hon sällan prestera på topp utan antingen hade hon precis kommit tillbaka från skada eller fått känning av en ny.
– Jag gjorde aldrig riktigt vad jag skulle utan misslyckades på EM och VM. Det blev dubbelhopp istället för trippelhopp. Jag ville ju alltid göra mer.

Hösten 2007 bestämde hon sig för att sluta. 19 år gammal kändes inte konståkningen rolig längre.
– Det var för mycket träning. Jag kände mig ständigt slutkörd och gjorde allt sämre ifrån mig.
– Sen var det en massa krav hela tiden. Jag skulle placera mig si och se ut så.

Som konståkerska måste man vara väldigt utsatt vad gäller utseendet. Hur var det för dig?
– Jag försökte tänka att alla ser olika ut och är olika byggda, men jag fick ju höra att jag inte kunde se ut som jag gjorde. Det var klart jobbigt med den pressen.
Om du tittar på konståkning i dag, längtar du då dit eller känner du att det är skönt att slippa allt?
– Det är blandade känslor. Ena sekunden känner jag hur härligt det var men samtidigt var det psykiskt jobbigt. Det sitter nog i fortfarande. Vissa saker inom konståkningen bröt ner mig och det kan jag fortfarande känna av.
Men mår du bättre nu när du lämnat konståkningen?
– Ja, det är mycket lugnare i vardagen. Klart att det finns krav nu också. Med jobb till exempel, men det är inte på samma sätt. Jag mår bättre nu.

Under karriären såg Linas liv ut ungefär så här. Balett, skola, fys, isträning, skola, fys, balett, isträning, fys. Ett konstant flöde av träning och lite skola med fokus på konståkning även när det var vila. Söndagarna var Linas lediga dag och då låg hon bara still i soffan för att få optimalt med vila för att orka träna igen på måndagen. Ständigt fanns ett sikte mot ett nytt mål.
– Hela tiden skulle man skriva ner sina mål på papper. För mig var det för mycket fokus på vad jag måste göra i framtiden istället för vad jag gör just nu. Det gav inte mig något.

Det blev visserligen ett försök till comeback under 2008. Lina pendlade till Göteborg för att träna under Andrea Dohany och förväntningarna på supertalangen som aldrig riktigt fick blomma ut växte sakta igen. Men så kände hon av fotskadan i december och fick besked om att hon skulle få opereras i augusti kommande år. Då kändes det inte värt att försöka igen och satsningen lades ned igen i februari 2009.

Operationen blev ändå av i augusti i fjol men känseln har Lina fortfarande inte helt fått tillbaka i vänster fot. Men det stör henne ändå inte så mycket just nu. Jobbet på Kvällsposten med ungdomsförsäljningen av tidningen kräver inga tripplar eller piruetter. Och isen har hon inte spenderat så mycket tid på sen hon slutade.
– Jag var på is en gång efter operationen. Men jag känner att det nog snart är dags igen.

Hur blir du när du kommer ut på is nu?
– Jag är väldigt försiktig och värmer upp noga. Men sen måste jag göra lite steg och piruetter. Och hoppa lite smått.
Trots att kraven från karriären försvunnit finns det där ändå. Viljan att alltid prestera.
– Det är ju en bra egenskap om man vill uppnå något men samtidigt mår jag ju dåligt om det inte går som jag vill.
När hon under sin första skidsemester någonsin i februari skulle prova på snowboard var det i alla fall en tillgång. Pojkvännen fick höra en del gnäll på vägen men målmedvetenheten gjorde till slut att hon lärde sig åka riktigt bra.

Det är sådant Lina har tid till i dag. Skidsemester, vänner och lite träning i lagom dos.
– Jag har blivit lite latare. Nu kan jag känna att jag inte måste gå och träna. Det är skönt.
Precis som en vanlig Svensson alltså. För även om hon blir igenkänd som "konståknings-Lina" lite titt som tätt håller hon gärna låg profil privat. Träffar hon någon som inte vet vem hon är och som får höra att hon hållit på med konståkning kommer ofta frågan "jaha, var du duktig då?".
– Njae, jag tävlade lite, brukar jag svara.