Den unika smaken har gjort arganoljan till en populär ingrediens bland kockar och matentusiaster i Europa. För berberfolkets kvinnor ger den respekt, självständighet och en viktig position i samhället.

Med nöten i ett fast grepp mellan tummen och pekfingret knäcker Fadma Aktab skalet med en sten. Det är ett tidskrävande arbete som kräver en hel del övning och starka nypor. Skalet är hårt och den lillfingerstora kärnan tunn är som ett solrosfrö.
- Allt måste göras för hand, annars duger inte oljan till matlagning. När min dotter är tillräckligt gammal ska jag lära henne hur man gör, säger hon utan att för en sekund stanna upp i arbetet.

Söder om Atlasbergen i sydvästra Marocko breder arganskogen ut sig. Låga träd med taggiga, knotiga grenar och små gröna löv så långt ögat kan nå. En smal grusväg leder fram till ett tjugotal hus som klamrar sig fast på en kulle. Utanför ett rödmålat hus sitter en kvinna lutad mot väggen. Hon är ordentligt påbyltad i lång kjol och en sjal som täcker både huvudet och halva överkroppen för att skydda mot hettan. En skylt ovanför ingången berättar att både EU och Marockos regering har bidragit till arganoljeproduktionen i kooperativet.

Fatima Amehri från organisationen Union de Coopérative de Féminine d'Argan, UCFA, går före in genom dörren till den låga byggnaden. Hon försöker besöka kooperativen några gånger i månaden. Det blir många timmar i bil på dåligt asfalterade vägar mellan organisationens 25 kooperativ och huvudkontoret i Agadir.
– Besöken i kooperativen är viktiga. Då ser vi så att allt fungerar och kvinnorna har möjlighet att fråga om det är något de undrar över.
Hon välkomnas av kooperativets medlemmar som arbetar i det större av husets tre rum. De andra två fungerar som kontor och kombinerat klassrum och kök. Några timmar i veckan får kvinnorna lära sig att läsa och skriva och ta hand om kooperativets bokföring.
– Det ger dem ett övertag över männen som annars hotar att ta över kooperativen, säger Fatima Amehri.

När kvinnokooperativen bildades i mitten av 1990-talet handlade det i första hand om att säkerställa produktionen i byarna, i andra hand om att kvinnorna själva skulle få betalt för sitt arbete. Tidigare tappades oljan upp på plastflaskor innan den såldes för några få marockanska dirham på den lokala marknaden. Det var männen som skötte försäljningen och det var också de som tog hand om vinsten. Idag transporteras oljan till huvudkontoret i Agadir där den paketeras i glasflaskor märkta med kooperativets namn. Kooperativen finns där för att garantera att en del av vinsten går tillbaka till kvinnorna som uppmuntras att använda pengarna till hushållet eller för att skicka sina döttrar till skolan. Det har gett dem en egen inkomst och en social position, något som har påverkat hela samhället.
– Nu vågar de stå upp mot männen, det gjorde de inte tidigare, säger Fatima Amehri.
Kooperativet i Amskroud har specialiserat sig på livsmedelsproduktion och framställer ingen olja för kosmetiskt bruk. Allting görs för hand. Fatima Amehri pekar och berättar:
– Innan kärnorna pressas, rostas de över glödande kol. På så viss får man fram den speciella, nötiga smaken. De råa orostade kärnorna har en bitter, lite sträv smak.
I nästa steg mals kärnorna till en trögflytande vätska som filtreras med varmt vatten. Kvar blir en brun, kletig massa och några droppar guldfärgad arganolja. Det krävs 35 kilo torkad frukt för att framställa en liter olja. En populär historia som ofta återberättas är att nötterna passerar de arganälskande getternas magar innan de samlas in, men det stämmer inte försäkrar Fadma Aktab.
– Nötterna som har passerat getternas tarmar gör att oljan får en besk smak och lämpar sig därför inte för matlagning.

Det har varit ett magert år för kooperativet, skörden blev sämre än väntat och nu riskerar man att inte kunna leverera de mängder som uppköparna efterfrågar.
Några av de andra kooperativen har sänkt sina priser och nu är frågan om UCFA måste följa efter för att inte riskera att konkurreras ut.
– Sänker vi priserna, kan vi kanske inte höja dem sedan. Å andra sidan räknar vi med mycket regn i år vilket borde ge bättre skördar nästa år, funderar Fatima Amehri.
Ett pris på 100 dirham (ungefär 100 svenska kronor) är optimalt. Det är fyra eller fem gånger mer än vad kvinnorna fick innan kooperativen bildades.

I ett nybyggt bostadsområde, strax utanför Rabat, bor forskaren Zoubida Charouff i en villa omgiven av lummig grönska. Hon har ägnat de senaste 30 åren åt att forska om arganoljan och är förmodligen den som bäst känner till dess egenskaper.
– Det var tufft i början. Jag hade ingen tidigare forskning att utgå ifrån och de ekonomiska och tekniska förutsättningarna att utföra de nödvändiga testerna saknades. Att jag dessutom var kvinna gjorde inte saken lättare.
I ett samarbete mellan universiteten i Lille, där hon hade tagit sin examen i kemi några år tidigare, och Rabat fick hon möjlighet att studera strukturen hos arganmolekylen. Zoubida Charouff hoppades att hitta en förklaring till den traditionella användningen av oljan för att bota sjukdomar.
– Vi fick positiva resultat i flera tester, bland annat för olika hudproblem. Det visade sig också att den minskade kolesterolvärdet i blodet. Det stämde med det vi redan visste, nämligen att de som bor i områdena där arganoljan produceras sällan drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar.

Zoubida Charouff intresserade sig inte bara för oljans kemiska egenskaper. Hon ville även effektivisera produktionen och förbättra produkten. 1995 startade hon det första kvinnostyrda kooperativet i en liten by nära Essaouira.
– Till en början var kvinnorna väldigt skeptiska. Kvinnorna i byarna är inte som kvinnor i Rabat och Casablanca. Majoriteten av dem har aldrig varit utanför byn och det är männen som bestämmer.
Innan hon reste tillbaka till Rabat försäkrade hon sig om att kvinnorna skulle fortsätta att arbeta tillsammans i kooperativet, men när hon kom tillbaka några månader senare låg verksamheten ner. Zoubida Charouff bestämde sig för att starta ett nytt kooperativ i en annan, mindre by, och den här gången gick det bättre.

Hon började pendla mellan hemmet i Rabat och kooperativet. Ganska snart började kvinnorna att intressera sig för hur de kunde öka omsättningen.
– Jag försökte effektivisera arbetet, men det tog ändå flera dagar bara att utvinna en liter olja.
En maskin för att utvinna oljan på mekanisk väg köptes in och en organisation bildades med uppgift att ta hand om försäljningen av oljan. Den skulle förhindra att personer med privata vinstintressen startade egna kooperativ. Man hoppades också sätta stopp för fusket när arganoljan späddes ut med vanlig olivolja. När det inte lyckades valde Zoubida Charouff att lämna organisationen. Idag arbetar hon för att ge arganoljan en så kallad skyddad ursprungsbeteckning på samma sätt som till exempel parmaskinka från Italien eller fetaost från Grekland. Då skulle endast oljan som producerats i området där arganträden växer få heta arganolja.

Mannen, klädd i pikétröja och mörka byxor, som kommer in och sätter sig på en stol närmast dörren presenteras som byns borgmästare av Fatima Amehri. Hon försäkrar att han är en bra ledare som inte lägger sig i kooperativets arbete. I andra kollektiv finns problemet med männen som försöker ta över fortfarande kvar.
– Men det är ändå mycket bättre nu jämfört med tidigare, säger Fatima Amehri.
Ett annat problem för kooperativen är att europeiska företag börjat köpa upp nötterna för att utvinna oljan i fabriker i Europa. Deras olja är ofta billigare, men den bidrar inte till den sociala tillväxten i området.
Något som däremot gynnar kooperativen är arganskogens status som världsnaturarv. I de torra områdena i södra Marocko är skogen är ofta det enda skyddet mot öknens utbredning och 1999 togs den upp på Unescos lista över områden som är viktiga att skydda.

Det har blivit dags att påbörja den två timmar långa resan tillbaka till Agadir. När Fatima Amehri tar farväl sticker hon några skrynkliga sedlar i handen på en av kvinnorna. Hon kontrollerar så att hon stoppar pengarna i kjolfickan och som om det inte vore nog lämnar hon henne med förmaningen:
– Det här är dina pengar. Ingen kan bestämma vad du ska göra med dem. Inte jag, inte någon av de andra kvinnorna och inte din man.