Längtar till skaparögonblicket

Skämttecknaren inleder med att både teckna och skämta. Under samtalet klottrar han på ett ark, ett sätt att sedan kunna komma i gång att teckna. Skämtsamt beskriver han sig själv som liten som ett behändigt barn.
– Jag hade blodbrist - somnade överallt.

Han var inte bara behändig, utan också ett barn som trivdes med att vara ensam. Men han lekte även med de andra barnen. Och han var med och byggde kojor i skogen nära hemmet i Valbo, en mil utanför Gävle.
– Kojåldern pågick pinsamt länge, till slut smög jag till skogen på söndagsförmiddagarna.
Konstintresset levde en slumrad tillvaro fram till gymnasiet. Förvisso tecknade han - främst gubbar med vårta på näsan - och frekventerade Länsmuseet i Gävle långt tidigare, men i 16-årsåldern blommade passionen för konsten.
– Då såg jag konst i allting, i himlen, i varje vy och trodde mig vara en stor konstnär. Jag kunde ta cykeln och cykla i väg en mil fram och tillbaka till Länsmuseet.

Det stora dragplåstret var en dramatisk målning av Marcus Larson, vars färgklick till fyr fick tåla en närmare granskning.
– När min kompis och jag var ensamma, satte vi fingret på färgklicken. Det var lite häftigt.
Under dessa år prövade han sina vingar både i målandet och skrivandet. Han kom fram till att han inte dög varken som författare eller stor konstnär. Återstod gjorde skämtteckningar, eller hybriden, som han säger.

Men man måste ha ett jobb, resonerade 25-årige Jan Berglin och utbildade sig till lärare i Uppsala. Under studenttiden lämnade han arbetsprover på sina teckningar till studenttidningen Ergo. Resten är en framgångssaga - teckningarna publiceras regelbundet i bland annat Svenska Dagbladet och utkommer ständigt i nya böcker.
Bakom teckningarna ligger ofta hårt och mödosamt arbete där idéer rotas, nöts och testas. Allt sker i tätt samarbete med hustrun. Inte sällan drabbas hjärnfabriken av stiltje. Desto lyckligare blir han därför under de nådiga ögonblick, när en riktigt god idé kommer flygande.

– De bästa idéerna kommer lika blixtsnabbt som svalor flyger in under takpannor. När det händer infinner sig en underbar känsla, säger Jan Berglin.