Mamman till den som skulle ha garaget var nämligen troende och ville inte att ungdomarna skulle arbeta under den religiösa högtiden.
De unga männen accepterade det och tog i stället en lång promenad i skogen och vidare upp till Romele klint, som är en av de högsta punkterna på Romeleåsen.

I dag har de unga grabbarna nått pensionsålder. Men varje år sedan den där långfredagen gör de om samma promenad.
Det har helt enkelt blivit en tradition.
Numera har de ett följe av fruar, barn, barnbarn och vänner med sig.
Jag tillhör den sista kategorin.
Vi samlas klockan tio på långfredagen och sedan går vi mot Romele klint.
Vi går samma små stigar som alltid och tar paus på samma ställen på den ungefär en mil långa sträckan.

Den första pausen sker alldeles innan en brant backe. Där tar några en nubbe, medan andra dricker saft.
På Romele klint intas sedan fika.
Uppe på höjden är utsikten mot Veberöd och Lund fantastiskt vacker, även om det vuxit igen en del under åren.
Vi pratar om förändringar i naturen som skett under åren. Och så blir det så klart en hel del skvaller.
Tjusningen med en tradition är att man träffar folk som man känner väl och har roligt tillsammans med.

Det finns inget som kan bryta vår tradition att promenera på långfredagen.
Ett år snöade det ymnigt. Snön föll nästan horisontellt. Men vi gick ändå.
Fikan på Romele Klint fick intas under några granar, nära stammarna.
Nya generationer kommer att föra traditionen vidare. I år gör till exempel en liten pojke debut.
Han var i och för sig med redan förra året.
Men då låg han i mammans mage.