– Ja, om barn kränks eller far illa. Då kan jag bli så fruktansvärt arg. Det är en slags urvrede som växer, en sorts ilska som aldrig har gått över. Jag tänker: Så här ska barn inte behöva ha det, det här ska barn inte behöva uppleva!

Den drivkraften har han kanaliserat på rätt sätt. Patoset för de svaga, de som ofta inte har någon egen röst, skiner igenom i allt han företagit och företar sig – i hans värv som barnläkare, som författare till tjugotalet böcker och som ofta anlitad föredragshållare. Och yrkesbanan känns väl given för någon som är äldst bland sju syskon och pappa till åtta barn.

Ändå brukade Lars Gustafsson i många år svara "en ren tillfällighet" på frågan om varför han blev just barnläkare. Fast den förklaringen tror han inte längre själv på.
– Nej, jag tror att upplevelser i den tidiga barndomen kan forma en och leda en i en viss riktning. I mitt fall var det nog så, säger Lars Gustafsson.

Mer om det senare. Respekten för barns värde och integritet löper hur som helst som en röd tråd genom hela Lars Gustafssons gärning och författarskap. Han betonar ständigt vikten av att behandla barn som jämlikar och medmänniskor, inte som vilddjur som ska tämjas. Auktoritära uppfostringsmetoder, som syftar till att skaffa sig ett överläge på barnet, har Lars Gustafsson inget till övers för. Som exempel tar han de "supernannyprogram" som var populära i tv för några år sedan.

– Det är hunduppfostran överförd till barn. Man ser barn som något som ska styras och ställas med. Föräldramakten ska återställas till varje pris. En del av metoderna innehåller rent kränkande inslag, med skamvrån och det där. Men också det lite manipulativa inslaget, med belöningssystem av olika slag. Man står ju till och med och jämför hund- och barnuppfostran. Och det har jag försökt förklara många gånger, att det är en enorm skillnad däremellan.

– När jag fostrar min terrier Twiggy, då måste jag vara bestämd och kräva absolut lydnad, för annars får jag ingen ordning på henne. Men mina barn, de vill jag ju att de ska bli totalt olydiga. Målet med hela min uppfostran är ju att de ska gå sin egen väg och göra precis som de vill. Om de ska lyssna på mig som vuxen så är det deras val, därför att jag har något klokt att säga. Men jag vill inte att de ska lyda mig. Det betyder ju att jag måste göra precis tvärtom. Jag kan inte alls göra som med Twiggy, utan måste hitta på något helt annat.

En sympatisk och inte särskilt provokativ inställning, kan tyckas. Ändå är Lars Gustafssons åsikter långt ifrån okontroversiella i vissa läger. Att ämnet barnuppfostran är minerad mark vet alla som hängt på ett föräldraforum. De mest oskyldiga och respektfulla åsikter kan där uppfattas som rena angrepp av någon som valt ett annat tillvägagångssätt. Så även Lars Gustafssons.

– Så fort man har en bestämd uppfattning om någonting så blir man kontroversiell, man skapar en laddning. Och då är det intressant att se: Vad är det som laddas upp? I dag är det sömn och sömnrutiner. På sextio- och sjuttiotalet, då var sömnen ingen het fråga. Däremot var det känsligt med barn som inte åt, och potträning. Men i dag är sömnen ett kolossalt laddat ämne. Jag har fått kränkande och hårda inlägg efter en del inlägg i den frågan och till och med fått ta bort en del hårda och eldfängda kommentarer från min blogg.

Om man börjar fundera på varför just sömnen är en så het potatis, går det inte att bortse från ett par särskilt tongivande personer i debatten, barnläkaren Bernt Eckerberg och författaren Anna Wahlgren. Kortfattat kan man säga att de båda företräder metoder som går ut på att barn ska sova isolerade från sina föräldrar och inte får tas upp, tröstas eller lugnas om de vaknar på natten och är ledsna. En syn på barn som är Lars Gustafsson totalt främmande.

– Så länge vi inte med säkerhet vet vad som händer i barns hjärnor, måste vår arbetshypotes vara att de är precis som vi. Det måste vara utgångspunkten. Och tar man de tankarna på allvar får det ju en hel del konsekvenser. Men detta är inget som förespråkare för en del metoder håller med om. Då jag och andra har påpekat att det måste vara hemskt för barn att ligga och skrika helt ensamma utan tröst när de är som mest ängsliga och rädda, så resonerar man: "Nej, men barn känner inte på det viset, de glömmer".

Lars Gustafsson har dock starka skäl att anta att det inte förhåller sig på det viset, att barn inte alls glömmer. En traumatisk upplevelse i hans tidiga barnaår satte djupa spår i honom.
En kall vinter i mitten av 1940-talet, var den endast några år gamle Lars, hans mamma och småsyskon på besök hos morföräldrarna i Strömsund. Lars blev svårt sjuk i kikhosta och fick åka ambulans till Östersund.

– Väl där sa läkarna till mamma att "nu ska Gertrud åka hem till Uppsala och ta hand om barnen, så tar vi hand om Lars". Och så blev jag liggande ensam på sjukhuset där i tre veckor. Vilket jag egentligen då under lång tid inte mindes mycket av, mer än några enstaka fragment. Men det berättades sedan att jag under vistelsen där uppe hade bytt namn och inte svarade på tilltal som Lars, de fick kalla mig för Pettersson istället. Då svarade jag.

– Det där blev som en lustig historia som ofta berättades. Till exempel när mamma kom och hämtade mig. Då hade jag gömt mig och tittade fram och undrade "är det där Petterssons mamma?"
Trots att läget hade varit kritiskt, blev Lars utskriven efter tre veckor och fick komma hem, friskförklarad.
20 år senare förde ödet honom tillbaka till Östersund, då som nyutexaminerad barnläkare. Under en rond blev han stående i en korridor, kände igen sig och sa: "Här har jag varit". En äldre sjuksköterska berättade att man tidigare brukat ha småbarnsavdelningen där. Då vaknade minnena.

– Sedan började jag drömma. Sådana hemska mardrömmar. Jag vaknade och skrek av minnena och kunde till slut till och med "känna" sängens stålspjälor i handen. Då fick jag ju klart för mig vilken otrolig kraft det finns i såna här barndomsminnen och hur påverkad man blir av dem, under lång tid. Så det var ju på ett sätt väldigt bra att få komma tillbaka dit och bearbeta det här och komma igenom det.

Nya boken "Växa – inte lyda" är därför en viktig bok för Lars Gustafsson. För första gången går han till angrepp mot vad andra namngivna personer står för, till exempel Anna Wahlgren, vars mest auktoritära metoder Lars Gustafsson menar ligger nära barnmisshandel – eller åtminstone allvarlig kränkning av barn.

– Ja, det gör jag, och det har jag verkligen tänkt igenom. Tydligare än någon annan av mina böcker så är den här boken en klar positionsbestämning. Jag har känt att jag verkligen måste ta tydlig ställning. Tidigare när jag jobbat med de här frågorna så har jag visserligen tyckt att utvecklingen gått lite långsamt då och då, men den har i alla fall gått åt rätt håll. Jag fick vara med och jobba fram barnkonventionen. Agan avskaffades. Inom barnsjukvården får föräldrarna numera vara med. Man har nyligen kommit fram till att barn känner fysisk smärta, precis som en vuxen. Sådär – steg för steg – har det flyttats fram.

– Men så kommer nu något slags backlash, en återgång mot det auktoritära. Och den har fått ett mycket större inflytande än vad jag trodde att den skulle få. Inte bara i den allmänna debatten, på bloggar och föräldraforum, utan också bland professionella. Och då känner jag att "nej, nu måste några sätta ner foten här och säga ifrån att detta är jag inte med på".

Kan backlashen bero på att situationen för en småbarnsfamilj ser helt olika ut i dag och för 25 år sedan, när exempelvis båda föräldrarna arbetar?
– Ja, jag tror att det är en viktig del av det. Bara en sådan sak som att man får barn senare. Det kan vara svårare när man har planerat sitt liv mer. Och livet går i dag i hög grad ut på att man ska ha koll – både på och utanför arbetet, Och så plötsligt har man inte det, inte alls. Det tror jag kan vara jobbigt för många – kanske det allra svåraste. Man måste acceptera att "nu går vi in i några år av kontrollförlust, där man får ha mycket större marginaler för att saker kan hända". Den omställningen är nog större i dag när man får barn.

Nya boken innehåller inte bara en positionsbestämning, utan även en liten kursändring. Tidigare har Lars Gustafsson bestämt hävdat att man som förälder har en sorts föräldrainstinkt som man ska lita på och verkligen lyssna till. Med 18 års praktik som barn bakom sig kommer man ganska långt, om man bara kan vaska fram de erfarenheterna.
– Men samtidigt har jag mer och mer börjat fundera på att det nog ändå är bra att veta en del om barns utveckling. Till exempel överskattar många ett barns kognitiva förmåga. Man begär av en treåring att han ska kunna argumentera och ta argument som en åttaåring. Det kan man inte göra och det måste man veta.

Och samtidigt underskattar man ofta den smärta som barn kan känna över att vara övergivna eller orättvist behandlade, den tar inte alla på allvar. Istället för en massa metoder för hur man ska få barn att göra och uppträda som man vill, tycker jag att det måste handla mycket mer om förståelse för vad barn är, vad barn kan och hur de fungerar och känner. Den grundläggande kunskapen behöver vi.

Någon oro för framtiden och kommande generationer känner dock inte Lars H Gustafsson. Som vanligt är han fylld av tro på människan, och att dagens föräldrar har mycket frågor och funderingar tycker han inte att man behöver ta som en osäkerhetsmarkör.
– Jag kände mig mer ensam för fem år sedan än jag gör i dag. Nu är jag optimistisk. Jag tror att den här backlashen har nått sin kulmen och jag tror faktiskt aldrig att vi har haft bättre föräldrar än nu. Som verkligen satsar och vill. Och kanske just därför ibland upplevs som lite osäkra.