De som mobbar kvinnor

"Monas kris", "Sahlin – en sjunkbomb" hette det bland annat i söndagens stora pådrag. Mellin är dock inte ensam. Lotta Gröning och Emily von Sydow, och deras schaskiga biografier om Sahlin respektive Margot Wallström, ger prov på samma besynnerliga missunnsamhet. Varför spilla sitt krut på att hoppa på och smutskasta, ja i Sahlins/Mellins fall rent av trakassera, två av samtidens mest färgstarka och begåvade politiker?

I Mellins presentation av SIFO:s nya undersökning av partiledarnas popularitet är förstås vinklingen brutal: "Hela 30 procent uppger att de helt saknar förtroende för Sahlin. Det är alltså fler som inte har något förtroende alls för S-ledaren än som har förtroende", slår hon exempelvis fast.

Men om hon haft ambitionen att gå bakom statistiken istället för att använda den som ett opinionsbildande slagträ, kunde Mellin ha frågat sig varför det först och främst är männen som ogillar Sahlin. Liksom hon kunde noterat att Sahlin – trots att mosa-Mona mantrat upprepats så mycket i media att många till slut tycks ha accepterat S-ledarens inkompetens som ett vetenskapligt bevisat faktum – är hyfsat populär bland kvinnor och ungdomar. 33 procent av de kvinnliga väljarna har stort eller mycket stort förtroende för henne, mot mest omtyckta Maria Wetterstrands 55 procent, och Lars Ohlys bottennapp på 21 procent. Och bland väljare mellan 18-29 år parkerar hon sig med 34 procent strax efter Wetterstrands 38 procent.

Det är roligt att Wetterstrand är så omtyckt. Men samma medvind hade Sahlin själv när hon var ungefär lika ung. Journalisterna älskar en ung, rak och rapp kvinna. Det är en tacksam roll i det drama som media iscensätter och som kommit att betyda alltmer för opinionsbildningen. Miljöpartiet är heller inte intressant att granska när klimatkrisen toppar listorna på folkets hjärtefrågor.

Väl på toppen faller uppenbarligen domen hårdare över kvinnorna. Vem minns idag att två ministrar i Reinfeldts regering fick gå innan hans smekmånad som statsminister knappt hade hunnit börja? Eller att hans närmaste medarbetare satt och söp och hånglade på krogen samtidigt som hon var i krisjour på statsrådsberedningen? Men att Sahlin hamnade i onåd för att – för 15 år sedan! – ha använt fel kreditkort kan tydligen ingen glömma.

Det verkligt tungt vägande skälet till Monas svaga ställning är dock den djupa misstro mot kvinnor med makt och de patriarkala strukturer som alltid präglat arbetarrörelsen. Det var männen som skulle har rösträtt först. Det var männen som besatt alla ministerposter fram till 1947, då nationalekonomen och docenten Karin Kock släpptes in i regeringen. Rörelsen hann bli 118 år innan dess medlemmar valde en kvinnlig partiledare. När hon nu tillämpat ett helt nytt demokratiskt ledarskap har den interna oppositionen funnit det viktigare att ge sig på henne än att vinna nästa val. Vilka är de som mobbar kvinnor? Det ser inte vackert ut i historiens backspegel.