Kom in på egen risk! Här vankas varken kvoteringar eller medhårs smekningar av imamer. Man får klistra efter eget huvud. Han strör skärvor omkring sig, det är snapshots från livet på Österlen och i Stockholm, mycket vinter, lite höst och sommar, fåglar som anländer med våren och flyr snön, kvinnor som kommer och går, blir vänner, blir fiender, familjens sönderfall, ofriheten att följa de fastbrända normerna, klamrandet efter just den friheten som barndomen för alltid lagt beslag på.

Välkommen till Lundell-land. Förlaget presenterar hans tjugoförsta bok som en ”tankebok”, men det är bara ett modeord som kommit av poesins död i Sverige.
Ingen köper poesi i det här landet i dag. Man får inte ens, som Bob Hansson nyligen gjorde, sitta i ett träd och läsa dikter för förbipasserande. Då kommer polisen med en stege.

Men Lundells nya är poesi, eller i varje fall en mans betraktelser och funderingar i diktform. Egentligen är det prosa uppställd som poesi, korta, avhuggna rader men en aldrig sinande kaskad av profanlyriskt vemod med en smula glädje eller försök till frid insprängd mellan raderna.
Men framförallt iakttagelser som stärker främlingskapet, meningslösa anteckningar i marginalen som i sitt sammanhang blottar en frostskadad, informationsdränkt samtid:
Den hösten sprängde dom
Månskensberget i luften; borrmaskinerna
gick från morgon till kväll
från halv sju till halv nio.
Emellanåt tystnade dom
sen kom dom där stötvisa signalerna
och sen tystnad
och sen ka-boom!

300 sidor människa på driv. Lundell blir alltmer alienerad. Han är inte bara främling i det exploaterade, överkommersialiserade plastsamhället vi lever och kvävs i, han är också främling inför sitt eget skrå, inför den lust och bransch som en gång gav läger åt hans rotlöshet.
Det smärtar att läsa honom. Det är en förlust man möter. Och kanske en återfödelse. Först rasera, sedan resa sig ur askan.
Med boken får man en cd-skiva på köpet. Elva nyskrivna låtar, men det är långt från Öppna landskap, långt från Snön faller. Det här är en ensam Lundell på akustisk gitarr, piano, munspel och bruten sång. Det är svårtillgängligt. Det är ruffigt, rått, lågmält och nostalgiskt. Men efter några lyssningar kan man se igenom skorrandet och inåtvändheten. Det gäller bara att ha tålamod.