Cirkus Cirkör öppnar den rätta verktygslådan och har med ”Wear it like a crown” ännu en gång sprängt gränserna för det tänkbara. Superlativen kommer att hagla över den här uppsättningen!

Föreställningen utgör den sista delen i trilogin om kroppen, och fokuserar på hjärnan och våra rädslor. Den Alice-i-underlandet-aktiga hattmakarkaraktären ”Wizard of Wonder” (Henrik Agger) är den mest clownaktiga figuren, som gång på gång försöker förklara skillnaderna mellan höger och vänster hjärnhalva. Brister ut i kullerbyttiga repliker som helt saknar slutpoänger. Agger tuggar bara på, vilket lockar till fniss. Eller gapskratt. Gapskratt som sedan övergår i andäktig tystnad när 2009-års Bronett-pristagare Shannon Savage klättrar upp mot taket och utför saker som man inte bör pröva på ledstången i trapphuset. Vilket mod, vilken smidighet, vilka muskler. Ojojoj!

Och oj:andet fortsätter aftonen igenom när det jongleras med hattar, stolar, knivar, motorsågar, ja, till och med vaskrensare integreras i det hisnande hantverket. Personligen blir jag allra mest imponerad av samspelet mellan David Eriksson och Fouzia Rakez. Bollar av olika format far fram genom luften och mellan de bägge aktörerna på ett sätt som trotsar tyngdlagar. Erikssons mimik är obetalbar, och den vackra trapetsduetten i slutet av andra akten är showens kanske främsta utropstecken.

Samtidigt känns

det alldeles fel att lyfta ut enskilda prestationer ur Cirkörkollektivet. Allting från färgsättning (såväl ljus som kostym) till projicerade videobakgrunder stärker upplevelsen och används snillrikt. Allt från sandpappersförfinad regi och koreografi, till de handsågade pausskyltarna och den härliga dominoöverraskningen i inledningen av andra halvlek. Fast en person måste minsann nämnas extra särskilt; musikern Rebekka Karijord. Med sin sårbara stämma, och snyggt suggestiva klanger, skänker hon ytterligare en dimension åt föreställningen. Med Bert Karlssonsk säkerhet vågar jag lova att Karijord står inför ett jordskredsgenombrott.

Cirkus Cirkör lider av ett enda problem, nämligen att det blir för mycket av det goda. Man har för många trumfkort i rockärmarna. Man hade vunnit på att kapa låt säga en eller ett par tablåer från respektive akt. Och det finns faktiskt inslag som tangerar varandra. Döda några av era ”darlings” och den givna succén blir ännu mera given.