Den enkla sanningen är att ingen, vare sig regeringen, oppositionen eller andra bedömare, vet med säkerhet i vilken riktning världsekonomin är på väg. Samtidigt som det finns ljuspunkter, inte minst i Sverige, som tyder på en försiktig vändning till det bättre, kvarstår många av de allvarliga problemen ute i världen med länder som brottas med gigantiska underskottsproblem.
Om vi nu är i inledningen av en konjunkturuppgång så kommer alliansregeringens politik att bli mycket framgångsrik. I grunden har den gjort rätt som med skattesänkningar stimulerat arbete och ändrat bidragssystemen för att premiera den som börjar jobba i stället för att vara beroende av bidrag.
Anders Borg konstaterade i går nöjt att våren är här, och då tänkte han inte så mycket på den meteorologiska våren som den ekonomiska. Jämfört med andra konjunkturbedömare är regeringen något mer optimistisk. Men exempelvis Nordeas chefsekonom hävdade i går att regeringen är alltför pessimistisk.

Några rekordår lär däremot inte vänta. I vårpropositionen sänker faktiskt regeringen tillväxtprognosen något innevarande år, från 3 till 2,5. Det visar hur stor osäkerheten om framtiden är.
Nyckelfrågan i svensk ekonomi och också i valrörelsen är sysselsättningen. Fortfarande ökar arbetslösheten, men i långsammare takt. En huvudvärk för regeringen är att företagen har långt kvar till kapacitetstaket och inte behöver nyanställa även om ekonomin går uppåt. Om inga självläkande krafter i ekonomin får sysselsättningen att öka är det sannolikt att regeringen, oavsett vilken som vinner valet i höst, tvingas ge kommunerna och landstingen mer pengar. Det finns inte många andra möjligheter att öka antalet sysselsatta.
@Byli.8.init:Lars J Eriksson