Det är väl inte troligt

att man kastade ölburkar på varandra under kejsar Neros tid, men i den norska koreografen Ingun Björnsgaards dansversion av barockoperan ”Poppeas kröning” förekommer det. Och det ger en god bild av hur denna starka dansföreställning spänner över såväl spexartade inslag som fysiskt inträngande gestaltning.
Monteverdis opera från 1643 skildrar hur den romerske kejsaren Nero förvisar sin hustru Ottavia och upphöjer sin älskarinna Poppea till ny kejsarinna. Kvinnlig list och manlig lust står i centrum, erotik och makt går hand i hand.

I Ingun Björnsgaards Prosjekts version av detta barockoperans portalverk är de ironiska accenterna till spelet mellan manligt och kvinnligt många. I inledningen sjungs en avskedsscen direkt ur partituret med flickljusa röster och pipiga glissandon och strax därpå vidtar ett positionsspel mellan de fem dansarna, tre kvinnor och två män. Stereotyperna ställs mot varandra, men rollerna växlar fritt. Här antyds erotiska glidningar liksom ett androgynt drag. De tre kvinnorna gestaltar sinsemellan helt skilda karaktärer, men likväl glider de in och ut i varandra.

Efterhand blir dansen alltmer intensiv och tungt fysisk. Några svettiga och nästan akrobatiska duetter imponerar starkt och visar Björnsgaards styrka som koreograf när hon mixar klassiskt med modernt. Det bekräftar också kompaniets stora kunnande och bredd. Maktkampen hårdnar och kulminerar. Och så klingar den sista arian ut medan det kejserliga hovet återgår till sina depraverade, men alltmer trötta, övningar.
Originalmusik blandas med elektronisk, signerad Geir Jenssen i en effektfull mix. Långsamma innerliga soli avlöses av spänstig rytmik i nära samklang med koreografin.

I dräkterna understryks det spexartade draget, med bunny-utstyrsel, kammarjungfru-förkläde och vildmarks-outfit i salig blandning. Men det hindrar inte på något sätt att det under hela föreställningen ligger en underton av allvar och väsentliga frågor. Om manligt och kvinnligt, om makt, om förkonstling och sanning.
Allt gestaltat med dansen som kraftfullt och effektivt uttrycksmedel.