Det finns mellan 35- och 40 000 föreningar i Sverige och Riksförbundet Enskilda Vägar (REV) ger till och med ut en egen tidning fyra gånger per år. Det finns med andra ord mycket att lära sig om skötsel och drift av vägar.

Så för att förkovra mig i hur det funkar gick jag en av förbundets kurser i Svedala. Jag fick lära mig att man kan bli ovänner om allt när det gäller höns (!) och vägar. Värst är det tydligen i Falsterbo och Båstad.
I Dörröd har det också gått hett till genom åren, har jag fått höra.
Det har hänt att folk velat göra upp med nävarna. En person polisanmälde allt han inte tyckte om. Nu för tiden är det rena rama idyllen. Och skulle det uppstå konflikter har vi en känd och erfaren psykolog i föreningen. Hon skulle säkert kunna ställa upp om det blev problem.

Det enda man kan invända mot i vår förening är obalansen när det gäller fikaförsörjningen. Den tar alltid kvinnorna (vi är två) hand om. Främst psykologen. Gubbarna, goa sådana, skulle inte ens komma på idén att sätta på kaffe. De är vana vid att det är så.

Vår ordförande har suttit i drygt 30 år. Hans företrädare satt lika länge. Det var hans far. Någon gång har vi diskuterat om vi ska byta ordförande. Men det är inte så enkelt. För det första sköter vår ordförande arbetet perfekt.
För det andra ligger hans gårdsplan strategiskt till, som ett nav där vägar möts. Det är en informell träffpunkt, där alla stora och viktiga beslut fattas. På söndag är det årsmöte. Då ska de stora och viktiga frågorna tas upp.

En återkommande fråga gäller ”potthålen” i grusvägarna. De fylls igen då och då, men rivs upp igen. Det är vårt eget fel, säger ordförande, eftersom vi kör för fort. Det finns ändå en falang som vill förbättra skicket på farlederna. Då kör ni bara ännu fortare, förklarar ordförande.
Det resonemanget får vi väl köpa.