Och gamla var de vallokomotiv som Sahlin presenterade. Inte nödvändigtvis i ålder men hela gruppen sånär som på ett namn är före detta ministrar i den regering Göran Persson ledde till en valförlust 2006 och därtill med rekordlåga siffror för partiet. Återvinning i all ära men var tog förnyelsen vägen?

Anmärkningsvärt i sammanhanget är att inget av de nio lokomotiven har ansvar för klimat- och miljöfrågor. Är frågan inte viktig för Socialdemokraterna eller har de helt sonika retirerat och gett ansvaret till Miljöpartiet? Oavsett vad så är det mycket underligt.

Miljöfrågorna har klättrat på listan över väljarnas viktiga frågor och till och med Moderaterna pratar miljö. Att i det läget inte ett enda av de nio lokomotiven ges ansvar för miljöfrågorna är obegripligt ur ett strategiskt perspektiv. Skäl till oro finns också ur ett praktiskt perspektiv. Om det blir regeringsskifte, vilket utrymme kommer då miljöfrågorna att få i den förda politiken om det största partiet inte prioriterar dem.

Är det så att frågan lämnats på ett silverfat till Miljöpartiet har Sahlin skapat sig trubbel inte bara i väljarkåren utan också internt. Långt in i de socialdemokratiska leden finns en djup misstro mot Miljöpartiet. Inom den tunga industrins LO-förbund och de landsändar mest beroende av dessa verksamheter inte minst. Att då ge Miljöpartiet fritt spelrum i oppositionstrojkan ter sig svårförståeligt. De mest knasiga och verklighetsfrånvända idéerna från Miljöpartiet kommer att kunna klistras på Socialdemokraterna.

Oavsett skäl till att utelämna miljön känns det som att Sahlin gjort ett taktiskt misstag.