Under onsdagsnatten brann Rosengård igen. Efter period med lugn blossade oroligheter upp med plötslig intensitet.

Det är lätt att generalisera kring anledningarna till att ett visst område, åldersgrupp eller folkgrupp är kriminellt belastade.

Men tvärtom kan vi vara säkra på att dessa utbrott av skadegörelse och våld inte är isolerade händelser, utan ett symptom på något annat.

I vissa fall rör det sig om klassiska orsaker som brist på sysselsättning, men när man i efterhand granskar händelser som kravallerna i samband med "Reclaim Rosengård" är det dock påfallande ofta som andra intressen är inblandade.

Kravaller i Rosengård består sällan bara av Rosengårdsbor, under Reclaim Rosengård fanns det till exempel tillresta personer från så långt bort som Göteborg. Rosengård är en perfekt arena för bråkmakare och används som sådan.

Det finns intressen som är verksamma i Rosengård som har en annan agenda än att provocera polisen och ett syfte mer destruktivt än enkel skadegörelse. Invandrarungdomar med små förväntningar på framtiden är lätta rekryteringsmåltavlor för gäng som de omtalade Black Cobras.

De flesta Rosengårdsbor vill gärna ha synlig polisnärvaro i området, gärna närpolis som kan bygga en relation med de boende. Den man har respekt för kastar man inte sten på. Dags att lyssna på dem, kanske?

Regeringen kommer vid en valseger att fokusera på att bekämpa organiserad brottslighet och Rosengård bör stå i fokus för denna ansträngning.

Däremot har problemen i Rosengård lite med partipolitik att göra och det är viktigt att denna fråga inte används för politisk pajkastning. Konstruktivt samarbete är det enda som kan fungera.