Sorg och saknad i mörk samtidssaga

Det svåra med att läsa John Ajvide Lindqvists romaner är att man redan från början vet att det kommer att sluta illa. Författaren till den hyllade vampyrromanen Låt den rätte komma in, till zombieromanen Hanteringen av odöda, till skräcknovellsamlingen Pappersväggar och till spökromanen Människohamn har definitivt inte gjort sig känd för att skriva feel good-litteratur. I John Ajvide Lindqvists värld inträffar det otänkbara, det blodiga och det våldsamma mitt i vår vanliga vardag – vampyrer finns i förorten, zombies på Danderyds sjukhus och spöken och andra underliga varelser i Roslagens skärgård.
Men våld, blod och skräck är aldrig med enbart för effektens skull. I stället är det starkt förankrat i mörka sagor om vår samtid där sorg, saknad och utanförskap står i centrum.

I sin nya roman Lilla Stjärna är John Ajvide Lindqvist tillbaka i den tonårsvärld han skildrade i Låt den rätte komma in, men denna gång utan vampyrer. I Lilla Stjärna finns i stället ensamma, förtvivlade, oälskade och destruktiva tonårstjejer som söker sig till varandra, som bildar sin egen flock (inspirerade av vargarna på Skansen) och som tillsammans hittar en väg ut ur osynligheten – en minst sagt blodig väg.
Bokens huvudpersoner är två fjortonåriga tjejer – Theres och Teresa. Theres har en minst sagt udda bakgrund. Som spädbarn hittas hon nergrävd i skogen av den avdankade dansbandssångaren Lennart. Han tar med henne hem till sin fru och när han upptäcker att hon har en väldigt speciell, musikalisk begåvning bestämmer han sig för att hålla henne gömd för omvärlden för att inte hennes musikalitet ska påverkas. Theres växer upp till en vacker tjej med en fantastisk sångröst men utan någon kunskap om omvärlden och om andra människor.

Teresas uppväxt är mer vanlig med mamma, pappa och två bröder. Trots det känner hon sig utanför och oälskad. På nätet är hon en annan, där testar hon identiteter, olika åsikter och upptäcker att hon har talang för poesi. När Theres och Teresa möts känner de genast samhörighet och när Teresa ska förklara vad hon och Theres har gemensamt beskriver hon det som om bägge: "? hade en mur kring sitt hjärta och samtidigt höll det i händerna med blodet sipprande ut mellan fingrarna."
Det här ömtåliga, blödande tonårshjärtat pulserar genom hela den här nattsvarta historien. Skickligt och symbolladdat tar John Ajvide Lindqvist med läsarna in i den svårtillgängliga tonårsvärlden. Utan förskoning beskriver han vuxnas otillräcklighet, det smärtsamma i att lämna barndomen och det destruktiva i att aldrig bli sedd som den man är. Än en gång befinner han sig också mitt i vår verklighet, denna gång med fokus på den framgångs- och idolhysteri som styr både tonåringars och vuxnas världar. Tv-programmet Idol figurerar i bakgrunden och det är vi Theres och Teresas gemensamma talang för att skapa musik som vi når fram till romanens dramatiska upplösning mitt under sändningen av Allsång på Skansen.

Att det är här det ska sluta vet vi redan från första sidan eftersom prologen placerar oss på: "Solliden, Skansen. Den tjugosjätte juni 2007." I ett suggestivt och ödesmättat stycke beskrivs sedan vad som inte får hända mitt i denna idyll: "Skrik av smärta och skräck är otänkbart och det får inte finns blod över marken, över bänkarna när sändningen är slut. Det får inte ligga en död människa på scenen och många fler på marken nedanför. Kaos kan inte tillåtas här. Det är för mycket folk. Det måste vara lugnt och gemytligt."

Trots svärtan, smärtan och det blödande hjärtat finns det också en touch härligt rå girl power i berättelsen om Theres och Teresa och jag är övertygad om att John Ajvide Lindqvist med Lilla stjärna har skrivit en ny kultbok.
Han har också än en gång visat att skräckgenren kan vara en mycket effektiv samtidsskildrare och att den i en skicklig författares händer aldrig blir förutsägbar.