Mina söner som uppnått den ålder som anses vara optimal för ett deltagande har förrått staden och befinner sig på avlägsen ort. De är less på det hundratusenhövdade spektaklet.
Jag minns dock när de var små och med stora nyfikna ögon såg väsnande horder dra fram bakom Kulturen. Medan den ene jonglerade ihop tusenlapparna med en rätt medioker flaskföreställning hade den andre gömt sig djupt nere i källaren. Han trodde sig känna till farorna som kom annalkandes.

För skånskspanska öron klämtar karne nämligen tämligen läbbigt. Det andas kött och inte vilka kroppar som helst. Karneval klingar kannibal. Och det var kannibalerna som skulle äta upp honom. Hela hans lekamen skälvde i källarhålet. Djingis Khans ättelägg sprang redan gatlopp och ylade likt hungriga stäppvargar varhelst de drog fram.
Klart att knatten inte ville hamna i en kastrull eller sluta som en rå tartarbiff.

Sitt mänskliga kött förväxlade han med det animaliska så till den milda grad att han även tio år efter detta psykiska trauma med kannibalernas karneval fortsatte att vara vegetarian. Inte ett köttstycke eller en korvstump passerade tandraderna. Medan den juverstinna mjölken slank ner med största svårighet. Det räddade honom kanske från en sjuklig B12-brist.

I år är det flera tiotusentals korvar som ska sväljas av stadens gäster. Och denna volym är intet jämfört med de hektolitrar av starkdrycker vilka utspätt med sedvanliga kroppsvätskor vilka kommer att rinna ut bland rännstenarna. Där blandas magsäckens fasta beståndsdelar ut i gröngula kräkrännilar vilka forsar ned i kloakerna för att samtidigt bevisa kannibalernas förträffliga tarmmotorik.

Dessa majdagar får en avgörande betydelse för åtskilliga partnerskap. Många kärlekspar kommer att träffas under blodbokar eller syrenbuskar.
I den mån förhållandet kommer att uppfattas som stabilt fem år senare – om nu minnet trots all bedövande toxikologi förmår att reproducera denna oförglömliga natt – vad har då inte karnevalen betytt för den kanske eviga kärleken?

För andra kanske mindre lyckliga kommer karnevalen att bli en rite de passage till ett konstant alkoholintag och haschberoende under en oöverskådlig tid framåt. Dessa kannibalvrål som man bara tror hör karnevalen till, fortsätter senare, i takt med promillehaltens sakta kumulativa effekter under varma försommarnätter mättade med ångor från koskenkorva och törnebuskar.
Även en bra bit in i juni lär vi få höra de oartikulerade skrien skaka den stora småstaden.

Vem gläds inte innerst inne åt ungdomens hänförelse och sin egen förtjusning, när man får se något naket dansa fram på lastbilsflaken likt i en modernistisk derwischdans – tills vederbörande faller djupt ned till ens egen gatunivå?
Man blir aldrig gammal nog för några ögonblicks berusande förtrollning.