Det är nu länge sedan Bob Hund första gången charmade festivalpubliker runt om i norden men Thomas Öberg har inte förlorat något av sin förmåga som publikdomptör och allmän scengalning. Han dansar, hoppar och struttar runt på scenen i för tajt och för kort tröja och med Zorro-mask runt ögonen och kan ännu konsten att få igång publiken.

Redan i första låten, "Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk", välter han en monitorhögtalare över ända, kliver upp och dansar på den. Så småningom räcker den där högtalaren till för hans vilja att lyfta sig över scenen och en till sätts därovanpå och får sällskap av den nu klassiska trafikkonen. Att resten av bandet håller sig på mattan och står där de står spelar liksom ingen roll - och det är förmodligen för deras eget bästa. Att komma ivägen för Öberg när han flyger fram över scenen verkar vara förknippat med livsfara.

De där skönt aviga låtarna och lika aviga ordvändningarna håller även de ännu även om de har förlorat nyhetens behag. Det är hjärnmusik men hjärnmusik med hjärta, hjärnmusik som sätter sig i rumpa och ben och får mig att vilja dansa lika galet som sångaren. Det är slående hur väl nyare nummer som "Folkmusik...", "Bli inte som oss, bli värre" och "Festen är över" står sig i konkurrens med de gamla klassikerna. "Leker krig" slarvas dock bort lite grann.

Ändå är det gamla godingar som Pere Ubu-tolkningen "Ett fall och en lösning" eller en extatiskt "I stället för musik förvirring" som jag går igång på allvar. Men det är kanske bara nostalgikern i mig kan ställas till svar för det.