Visst låter det massivt och visst kan Ralf Gyllenhammar raspa till det ordentligt bakom micken. Visst är det bra tryck på folket framför scenen och visst är det gulligt att trummisen Danne McKenzies fru - han gifte sig dagen innan spelningen - kommer in och presenterar några av låtarna. Betydligt mindre gulligt då när Ralf tvingar henne att komma in för att knyta hans skor.

Jag kan dock inte låta bli att tycka att det finns något väldigt töntigt med en vuxen man som går ut hårt med att fråga publiken: "Är ni glada?" (Jaaaa). "Är ni fulla?" (Jaaaa). "Är ni kåta?" (Jaaaa). Sedan fortsätter han med att var och varannan låt säga hur full/bakfull han är efter gårdagens bröllop.
Att musiken dessutom är mer än lovligt klischétyngd och att det är rätt fånigt att sätta upp sina Mesa Boogie-stackar i form av upp och nedvända kors gör liksom inte saken bättre. Det är väl liksom ingen som på allvar tror att Ralf och pojkarna är satanister.

Jag får lite känslan av att de en gång i världen satt i replokalen och funderade ut var det fanns ett hål på marknaden och kom fram till att det saknades ett svenskt band som spelade hårdrock'n'roll. Sedan gick de ut och köpte hela kittet:
Tajta lätt utsvängda jeans? Check. Tuff frisyr? Check. Hår i ansiktet? Check. Flying V-gitarr? Check. Häftiga riff? Jajjemän. Trummis med bar överkropp och blinkande lampor på podiet? You bet. Och tja, det gick ju hem och Gyllenhammar har ju uppenbarligen skoj när han skuttar omkring mellan låtarna, lycklig som ett barn i en nöjespark, och snackar om hur full han är.