Om massakern genomfördes i kallt blod eller var ännu en av dessa makabert oproportionerliga reaktioner på en situation som den israeliska regeringen framkallat och därefter inte kunnat bemästra med diplomatiska eller politiska medel vet vi ännu inte. Och får heller kanske aldrig veta.
Men precis som för ett och ett halvt år sedan valde denna, den mest extremistiska regeringen i Israels 62-åriga historia, att markera sin beslutsamhet att upprätthålla blockaden av Gaza med att åstadkomma ännu ett blodbad. Det spelar i sammanhanget en underordnad roll om våldet utlöstes av en kaotisk händelseutveckling på de bordade fartygen eller om brutaliteten var sanktionerad från början.
Så här agerar en bunkerstat. Och det som fortfarande förmår chockera världen är att det är samma stat, som en gång på goda grunder betecknade sig som den enda demokratin i Mellanöstern och kunde räkna med stor förståelse för sin utsatthet och sin roll som skyddsmakt för världens förföljda judar.
Det finns nu inte länge något utrymme för att behandla Israel med andra medel än de som skulle drabba varje annan stat eller kriminell grupp som uppträder som vilt skjutande pirat mot civila fartygspassagerare på internationellt vatten.

Regeringen Netanyahu har under längre tid med en närmast självmordsaktig konsekvens inte bara skadat sin livsviktiga relation med USA, blockerat tätare kontakter med EU och i praktiken brutit med FN. Så sent som i förra veckan uppmanade förgäves de 189 undertecknarna av icke spridningsavtalet om kärnvapen, däribland USA, Israel att ansluta sig till avtalet.
Efter den här krisen har man sannolikt också förlorat sin tidigare nära allierade Turkiet, ett land som det israeliska försvarsetablissemanget i årtionden gjort närmast allt för att behålla som strategisk partner.
Allt detta utan att Israels grundläggande säkerhet var akut hotad. Den nattliga räden mot hjälpkonvojen handlade ju aldrig om det.
Den beordrades för att upprätthålla en stenhård belägring av befolkningen i Gaza och för att demonstrera Israels absoluta överhöghet över människor man inte ens erkänner sig längre ockupera.

Kan något konstruktivt komma ur ett övergrepp som det här? Historien inger pessimism.
Även om ledande EU-länder reagerade snabbt och bestämt, dock knappast den svenska, ska vi inte vara säkra på att det politiska modet blir bestående. För det verkliga hoppet om fred, förnuft och anständighet står självständiga debattörer och journalister med hög integritet i Israel och en växande skara judiska intellektuella i USA. De, om några, illustrerar den växande klyftan mellan bunkerstaten Israel och dess brutala chauvinism och den öppna, sant demokratiska och i judisk kultur rotade humanism som nu håller på att gå förlorad i Netanyahus militärstat.