Frågan verkar framkalla ett slags kollektiv galenskap både hos Israel och omvärlden.

Dummast hitintills var MUF-ordföranden Niklas Wykmans uttalande om att det var bra att konvojen blev stoppad och att de ombord är nyttiga idioter. Detta är tyvärr ett typiskt exempel på hur det kan låta i debatten kring situationen i Gaza, men Wykman rör sig i det politiska landskapet och borde vetat bättre.

Svenska Dagbladets ledarskribent Claes Arvidsson sammanfattade situationen bra när han skrev att av två dåliga alternativ valde Israel det tredje och sämsta genom sitt agerande.

Detta gäller även informationsflödet.
Israels censuroperation har varit mycket skicklig. Ingen information från motståndarsidan läckte ut under de första dygnen. Enbart filmer och bilder på hur den israeliska militären attackeras kunde ses.

Men detta gör saken värre, inte bättre. Vem köper i denna informationsexplosionens tidsålder att den ena sidan har svaren? Vilken tonåring som helst skulle kunna producera en manipulerad bild av händelserna. Censuren kommer ligga Israel i fatet.

Israel och kanske framför allt den israeliska militären har en tendens att bete sig som om den internationella opinionen inte existerar eller åtminstone inte är något man måste ta hänsyn till. Varför detta övervåld och varför på internationellt vatten? Gissningsvis kommer tiden att utvisa att graden av militärt våld var ett misstag, missbedömning eller en överslagshandling av de israeliska soldaterna.
Att hänvisa till att man hittat knivar eller skruvmejslar på ett fartyg tyder knappast på att aktivisterna förberett sig på väpnad kamp som Israel menat. En kniv på ett fartyg kan innebära att man skivat bröd eller något annat mondänt, det argumentet fungerar inte.

Vad får en nation med skamfilat rykte i internationella frågor att bete sig som de levde i den gamla västern, där den som drar snabbast vinner och sheriffen gör processen kort med falskspelare på saloonen?
Man hittar inga svar på frågan. Åtminstone inga logiska eller rationella och däri ligger kanske problemet.
Tragiskt nog framträder bilden av en regering som tappat greppet och försöker hålla kvar kontrollen genom att hårdna ytterligare i nyporna.

Vad ska man då göra? Utrikesminister Carl Bildt har rätt i att det är nu diplomatin behövs som mest och att man man snarare bör skicka fler diplomater till området än färre, som han sade vid ett föredrag i Lund i tisdags.

EUs "utrikesminister" Catherine Ashton och FNs Ban-Ki-Moon har efterlyst undersökningar av vad som egentligen hänt.
Det är ett rimligt förhållningssätt i en komplex fråga, men får under dessa känslostormande första dagar efter händelsen ett löjets skimmer av politisk impotens och vissa har förklenat deras uttalanden.
Med risk för att låta krass kan man konstatera att Hamas knappt kunnat önska sig ett bättre PR-läge även om de anlitat världens mest skickliga konsult eller alla spinndoktorer i världen.