Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder, hävdas det med stolthet både av folk och makthavare. Det kanske är så men så gott som dagligen dyker det upp nya exempel på religionens eller rättare sagt religiösa maktstrukturers försök till påverkan och man märker en alltmera ökad hänsyn till sådant.

Senast är det Världskulturmuseet i Göteborg som ställer in en tidigare planerad utställning av bilder av fotografen Elisabeth Ohlson Wallin. Hon vill med bilderna, som är tagna i Jerusalem, visa de tre Medelhavsreligionernas (judendomen, islam, kristendomen) förtryck mot hbt-personer. Museet som först tackade ja, backar nu sedan man tillfrågat en panel av religiösa företrädare.

Det skedda är en skandal, det finns inget bättre ord för det. Ska de religiösa bestämma vad som ska visas på ett statligt museum? Det är lika befängt som om länsstyrelsen skulle bestämma de olika kyrkornas gudstjänstordning. Är vi tillbaka i forna tiders prästadöme?

Men den inställda utställningen i Göteborg är bara det senaste i en hel rad händelser. I tumultet kring Lars Vilks ekade många röster med religiösa förtecken att han borde stoppas. Det här är en mycket farlig utveckling som i förlängningen faktiskt kan innebära ett hot mot demokratin.
De religiösa maktstrukturerna (kyrkor och samfund) är mestadels både rika och välorganiserade. Däremot representerar de inte en majoritet av medborgarna. De har därför ingen rätt att sätta dagordningen.

Och konstnärliga yttringar, bra eller dåliga, ska varken präster eller politiker ha någon bestämmanderätt över.
Jag har stor respekt för människors tro och jag inser att ett fotfäste i en religion kan ge hjälp och tröst. Men jag avskyr alla former av missionerande, alla försök att pracka på andra sin tro eller till och med tvinga andra att anta samma åsikter. Att sedan kräva att den egna religionen skall bli norm i ett helt samhälle är en förmätenhet över alla gränser.

Åter till Elisabeth Ohlson Wallins utställning. Den har beskyllts för att vara osmaklig och okonstnärlig. Smak är just en smaksak. Jag har inte sett de aktuella bilderna men ska man döma av hennes tidigare alster så är hantverket utsökt och konstnärligheten hög.
Vad är det då som får företrädare för Medelhavsreligionerna så rabiata mot hbt-personer? Det finns ingen gräns för den fördömelse och det förakt de öser över dessa sina medmänniskor. De lusläser sina urkunder för att understryka fördömelserna och räcker inte detta till bygger de på ur eget skafferi, gärna med influenser från normalt icke rumsrena tänkare från det tidiga 1900-talet. Jag kan förstå att i forna tider då släktets överlevnad var viktig att man vände sig mot allt som inte resulterade i fortplantning. Men att i dag vända sig mot dem som visar kärlek mot människor av samma kön och samtidigt godkänna, ja till och med välsigna våld och hat mot nästan, är en vederstygglig dubbelmoral.

Åtminstone de kristna borde ta åt sig av sin profet Paulus: "Störst av allt är kärleken", skriver han. Och kärleken kan ta sig många former.