Så har han också arbetat med teater i flera yrkesroller, som journalist och som lärare.

Han har ett förflutet i 70- och 80-talens intensiva teatervärld, var med i snart sagt alla kända fria teatergrupper i Malmö och Lund på den tiden.
Han började med teater långt innan han var utbildad för det; när han gick teaterhögskolan i Malmö hade han redan ett drygt decennium i yrket.
Det hade egentligen aldrig varit någon tvekan om att han skulle bli skådespelare.
– Jag kände det väldigt starkt.

Det där med viljan att uppträda kom nog både från mor och far.
– Pappa var finmekaniker och spelade trumpet och sjöng i dansband och i Hemvärnets musikkår. Mamma jobbade med många olika saker, bland annat stod hon i butik. Hon spelade teater, högt upp i åren.
Själv spelade han luftgitarr framför spegeln; Tommy Steele var den förste idolen.
Spegeln fanns hemma i Lund, stadsdelen Nöden.
– Det var en härlig miljö att växa upp i.
Han berättar om grannskapet:

– Där fanns en smedja, en kolartomt, en såg, stadsbud som körde med häst och vagn – det måste låta som rena stenåldern – torghandlare med sina kärror.
Han läste in en fil kand på universitetet, ett hopkok av ämnen som inte är möjlig längre, innan han började läsa dramatik.
Han hade sett en annons om att Lilla Teatern i Lund sökte folk.
– Den låg vid Sandgatan. Jag traskade uppför den där trätrappan. Där var redan tre personer; "Har du lust att spela den tjocke?" sade en av dem.
På det viset kom Bo Håkansson att göra sin debut i Slawomir Mrozeks "På villande hav" 1974.

Han fortsatte till Småfolket, som spelade för barn och ungdom, innan han började jobba i Malmö, med garderobsteatern och Teater 23. På det senare stället var han med i Dario Fos "Vi betalar inte, vi betalar inte", en mycket omtalad pjäs på den tiden.
– Det var väl först då jag kände på riktigt att "nu är jag skådis".
Bo Håkansson har alltid varit hungrig efter nya kunskaper och färdigheter och har gått olika kurser för att vidareutbilda sig. På en sådan kurs var dåvarande chefen för Åbo Svenska teater lärare. Det ledde till att Bo Håkansson tillbringade ett par säsonger i Finland, där han bland annat spelade i "Spelman på taket" och "Mannen från la Manca".
Samtidigt arbetade han som teaterpedagog på Åbo Svenska Arbetarinstitut.
– Jag har alltid gillat den pedagogiska biten, att få forma. Det var det som gjorde att jag gick över till att regissera.

Tillbaka i Sverige igen hann han bland annat vara med i Bruksteaterns "Den goda människan från Sezuan" innan han 1983 påbörjade en femårig sejour som teaterkonsulent för amatörteaterverksamheten i Örebro län.
– Det var den första tjänsten i Sverige av den typen. Sedan tog flera andra län över.
Han berättar att jobbet handlade om att organisera amatörteatern, att se till att de som höll på med den kunde få en bra utbildning, stötta med råd och även ge ren handgriplig hjälp med föreställningar, om det önskades.
– Förhoppningsvis bidrog jag till att höja kvaliteten på amatörteatern i länet.
Det var också i mitten på 80-talet som han gick teaterhögskolan. Överflödigt, med tanke på den erfarenhet han redan hade?
– Man är ju aldrig färdigutvecklad. Det är stimulerande att inte bara ha output – man behöver input också.
Han jobbade i Berlin, han satte upp sin egen dramatisering av Michael Endes "Momo – eller kampen om tiden" med Kristianstad Scenforum och 1994 skrev han manus till, regisserade och uppträdde i "Det stora tågrånet" i Staffanstorp, en dramatisering av en händelse från mars 1907.
Då hade Bo Håkansson skaffat sig ytterligare färdigheter: han hade utbildat sig till journalist. Han hade gått tv- och videolinjen på Skurups folkhögskola och tyckte att han lika gärna kunde löpa linan ut. Han kom på en journalistutbildning för personer med akademisk examen.
Det gav arbete på tidningen Arbetet i Malmö, liksom på lokalradion i Kristianstad och Ängelholm.
Efter ett par, tre år var det dags att byta bana igen. Han är ju intresserad av pedagogik; nu läste han på Lärarhögskolan i Malmö.

Numera är han lärare i drama, teater, ljudproduktion och filmkunskap på Vipeholmsskolan i Lund.
Lärarjobbet har gett honom möjlighet attt resa till Eritrea i ett fackligt utbyte mellan det landet och Sverige. Han har varit och arbetat i den nordiska brigaden på Kuba. Det innebar jordbruksarbete, i hans fall med apelsiner och svarta bönor.
– Jag har alltid velat besöka Kuba innan landet förändras och blir något helt annat. De är spännande att se hur långt framme de är på många områden, trots blockaden.
Att han nu uppnår det som kallas pensionsåldern ser han inte som något skäl att sluta jobba redan.
– Jag har sagt att jag vill fortsätta minst ett år till. Jag tycker fortfarande att det är kul. Jag har många trevliga kollegor, håller i festverksamheten på skolan, är med i lärarorkestern och i innebandygänget.