Att försöka komma tillbaka till handbollen igen efter den svåra sjukdomen var ingen självklarhet för Alexandra Möller, tvärtom var hon länge tveksam. Men till slut lät hon sig övertalas av sin gamla tränare Ola Månsson, som i dag leder Team Eslöv.
- Jag hade aldrig försökt göra comeback för någon annan tränare. Ola ringde flera gånger och frågade hur det var med mig och om jag inte ville komma tillbaka. I mars sa han till mig - nu får du bestämma dig, du börjar bli gammal , det är nu eller aldrig, skrattar Alexandra Möller.
En vecka senare påbörjade 31-åringen, som fyller 32 i december, uppbyggnadsträningen av sin nedbrutna kropp. Tung medicinering, och ett och ett halvt års träningsuppehåll, har satt djupa spår.
- Det känns konstigt. Jag har aldrig haft långa skador utan tvärtom varit van vid att formen bara blivit bättre och bättre. Nu tar jag slut av fem minuters löpning, berättar hon.
- Jag vet att jag inte kan jämföra mig med när jag var i mitt livs form men det är inte lätt alla gånger. Frustrationen är stor. Å andra sidan blir det bättre och bättre och det känns motiverande.

När Skånskan Sport träffar henne har hon tränat med Team Eslöv, där även hennes lillasyster Lina Möller spelar, i två veckor. De nya lagkamraterna är också mitt uppe i en uppbyggnadsperiod men två pass handboll har det ändå blivit. Och en bitter insikt.
- Min bollkänsla är borta. Jag är inte kompis med bollen längre, konstaterar den före detta landslagsspelaren och fortsätter:
- Tajmningen saknas och mitt axelparti är ovant vid den maximala belastning som skottrörelsen genererar. Jag går till sjukgymnast varje vecka för att inte dra på mig någon överansträngning. Med mer träning kommer säkert bollkänslan automatiskt men det blir nog lättast att spela försvar i början.
Till midsommar är det precis ett år sedan Alexandra genomgick sin sista behandling och fick höra läkaren säga - nu har du knäckt cancern.
- Det var jätteskönt. En enorm frihetskänsla. Jag kunde börja leva normalt igen och behövde inte vara på sjukhuset varje dag, ler hon.

Men för att ta det från början hade Alexandra bara levt proffslivets glada dagar i Spanien i tre månader när hon för första gången fick syn på knutan på halsen i spegeln.
- Jag minns att jag tänkte att den säkert kommit till av någon smäll, som handbollsspelare är jag ju van vid blåmärke och sådant på kroppen. Men genom klubben blev jag skickad till spanska specialistläkare och då började jag ana att något var fel även om jag inte trodde att det skulle vara något så allvarligt, berättar hon.
- Jag hade inte känt mig sjuk utan var tvärtom i mitt livs toppform.
De spanska läkarna, som inte kunde prata engelska, hade svårt för att ställa någon diagnos på Alexandra och i samråd med sina föräldrar beslutade hon sig för att åka hem till Sverige.
- Här gick allt snabbt. Läkarna konstaterade att jag hade Hodgins sjukdom, som är en form av lymfkörtelcancer. Det var en stor chock men de gav mig en bra prognos och det dröjde inte länge innan jag fick påbörja behandling i form av cellgifter och strålning i Lund.
Under hela behandlingen har Alexandra haft stor nytta av sin från handbollen mycket vältränade kropp.
- Alla mina läkare har sagt att det varit till min fördel. Samtidigt ska en cancerbehandling bryta ner kroppen. Första omgången cellgift stod jag emot så bra att de fick öka dosen, skrattar Alexandra som även har haft nytta av sin vinnarskalle under tillfrisknandet.
- Jag funderade inte speciellt mycket, all min energi gick åt till att försöka bli frisk. I likhet med handbollen gick det upp och ner men jag såg hela tiden positivt på slutet. Jag hade nedräkning till sista behandlingen.
Hennes syn på handboll har inte heller förändrats även om sporten kändes oviktig under sjukdomen.
- Handbollen har aldrig varit det viktigaste i mitt liv utan jag har alltid spelat för att det varit roligt. Nu ser jag fram emot att själv få avgöra när min karriär är slut. Jag tar ett år i taget.