Mitt Hjärtebarn och Sorgebarn, och förmodligen en stor del av alla andra Eslövsbors, Norrevångshallen, finns inte mer.
Hela natten har röken legat på åt vårt håll och huvudvärken blir det sista minnet av den gula byggnaden.

Det är inga överord att konstatera att hela Eslöv berörs.
Vi är så otroligt många som har tillbringat vår fritid i hallen; ledare, funktionärer, föräldrar och alla spelare som vuxit upp med den, några i tredje generationen, och många är det som fortsatt i klubbarna och ger tillbaka efter den aktiva tiden.
Alla har vi gemensamt skrattat av glädje, tårats i motgång, slitit, kämpat. EAI:s pingiskillar som bärgat sex SM-guld, EAI:s brottarkillar och tjejer med alla framgångar under åren. Taekwondons nationella och internationella framgångar. Eslövs IK:s elittjejer som bärgat två SM-guld och har oräkneliga mängder av andra framgångspris långt ner i åldrarna. Handbollskillarna i EHF vars kämpamatcher står som spön i backen. Och bowlingen till sällskapsspel och intensiv kamp om vartannat.

Det som inte syns är det sociala nätverk som byggts upp under årens lopp, vänskapsband i och över klubbgränser.
Alla är nu husvilla, kvar är de gemensamma minnena på plan och läktare.
Från de små tjejerna och killarna som leker med boll och andra redskap och rättvist ställer sig på led utan att trängas när tränare instruerar, till självständiga lagspelare och idrottsutövare.

Mitt eget mesta minne är nog EIK:s första SM-guld, mot årets mästare Sävehof.
Köerna ringlade ut till Onsjövägen, många fick vända hem och se på tv. Det var en obeskrivlig känsla när ens döttrar hörde till vinnarna.
Känslan kan tas fram när som helst och i den finns alla körningar till och från matcher här hemma och borta, tvätt av kläder, tröst och maning, delad glädje, klubbarbete, EIK: skaparen Ingrid Jönssons förmaningar om att stoppa ner tröjor, inte röka, sova, inget godis före match, hälsa och bära sig ordentligt åt på plan och utanför.

Ja, vi är många vinnare med och utan SM-tecken som fått uppleva den gula hallen från insidan.
Blyga eller modiga, orädda, eller försiktiga, har unga vuxit upp och fått med sig känsla för fair play, gott uppförande och insikten om god kondition och hälsa. Och, inte minst alla vänner. Det kan ingen brand förstöra.

All förstörelse är fruktansvärd, antingen det sker så snabbt, brutalt, och kriminellt som polisen misstänker, eller, så som vi alla hallvänner upplevt, utan vård och underhåll.
Hallen har de senaste åren varit ett debattämne som inte skulle ha behövts med lite framförhållning och beslutsamhet hos kommunansvariga, i stället för att gång på gång skjuta åt sidan för annat.

De som står Norrevångshallen närmast, eleverna på skolan, är inte ensamma om att vara utsatta för en stor förlust. Det är vi alla och nu behövs en gemensam kraftsamling så att unga som vill något positivt med sina liv också får det i en fungerande idrottshall. Även i Eslöv.

Så är det.