Startar gör vi på Ombergs högsta topp där den litterära utsikten i operarecensenten Lars-Erik Larssons tolkning bjuder på så väl Jan Guillou och hans Arn som Heliga Birgitta, Verner von Heidenstam och Sjöwall & Wahlöö.

I slutet av april lyser Omberg blått. Det är blåsippor överallt. Snart skall björkarna slå ut, följda av de ädlare lövträden. Men än så länge är det bara sipporna, accentuerade av en och annan hästhov vid vägkanterna.
Solen skiner och luften är klar men kylig. Från Hjässan, Ombergs högsta punkt, är utsikten mångmilavid, Vättern och Västergötland i väster och Östgötaslätten i öster.
Här står vitterheten som spön i backen, för att ta ett lösryckt citat från Henrik Bernhard Palmaer, jämte Lars Hierta en förgångsman i svensk publicistik. Han skrev egentligen "vitterheten och dumheten" och omdömet gällde Linköping. Men vi kan för tillfället lämna dumheten därhän och ägna oss åt utsikten.

Det var här Sverige formades. Det är både de medeltida krönikorna och Jan Guillou överens om. Bland de många kyrkorna på slätten – man ser 26 socknar från Hjässan, lärde jag mig i folkskolan – är det lätt att urskilja Bjälbo kyrka med sitt massiva torn. Där föddes Birger Magnusson, jarlen som tog makten över landet och så småningom grundlade Stockholm.
Striderna om makten har Jan Guillou skildrat målande i sin Arn-svit. Han har klandrats för att vara tendentiös och slarvig med fakta, men det är ett intet jämfört med de medeltida rimkrönikorna, Erikskrönikan, Knutskrönikan med flera, som i stora stycken verkar vara beställningsarbeten i modern sovjetisk anda.
Mordet på kung Sverker är ett bra exempel. Det råder enighet om att han mördades av sin "hästsven" när han var på väg till julottan i Alvastra kloster vid Ombergs fot 1156.
Men sedan flödar spekulationerna, alltefter krönikeförfattarna, om vem som beställt gärningen och huruvida den var gudi behaglig eller ej.

Vi kan backa några århundraden i tideräkningen. Vid Röks kyrka står Rökstenen med den längsta runinskriften som hittats, den är två och en halv meter hög och alla dess sidor är fulla med runor. Skriften är mycket svårtolkad men ändå: Varin, en människa från 800-talet, talar till oss på 2000-talet. Tanken svindlar.
Inte långt från Röks anskrämliga Tegnérlada ligger Heda med en mycket välbevarad 1100-talskyrka. Där finns den helgonbild som som Verner von Heidenstam skriver om i sin dikt Himladrottningens bild i Heda:
"Åtta hundra julenätter
såg jag tända sina ljus- - "
Övralid, Verner von Heidenstams sista bostad ser man inte från Omberg, däremot Naddö, där han bodde under sitt äktenskap med Greta Sandberg, sedermera omgift med Anders Österling. Det var Heidenstams kanske lyckligaste tid som han skildrar utförligt i boken Kastanjerna blomma.

Från Heidenstam är inte steget långt till Ellen Key; de var umgängesvänner, och Heidenstam gästade henne flera gånger på Strand, det hus hon lätt bygga alldeles vid Vättern med Omberg i ryggen.
Hon var en stridbar debattör, förkämpe för kvinnornas och även barnens rättigheter runt förra sekelskiftet.
Hennes böcker väckte debatt då, nu syns de så träiga att man knappt orkar läsa dem. Och likt Heidenstam retade hon August Strindberg till ursinne; hans porträtt av "Hanna Paj" i Svarta fanor är bland det elakaste som finns i svensk litteratur.

Apropå riviga fruntimmer: Den Heliga Birgittas verk, klosterkyrkan i Vadstena ser man tydligt från Hjässan, där den sticker upp sin spetsiga takryttare bakom Gustav Vasas renässansslott.
Birgitta, Sveriges enda riktiga helgon, är väl mest känd för sina poetiskt-mytiska "Revelationes" - uppenbarelser. Men hon hade en skarp penna och drog sig inte för att använda den:
Tidens präster tog mina tio budord
och sammanträngde dem till ett ord:
"Sträck ut handen och ge pengar".

Längst i norr kan man ana Motala, den svenska verkstadsindustrins vagga, en gång i tiden så känd att Jules Verne lät stäven till kapten Nemos Nautilus komma från Motala Verkstad. I Motala börjar östgötadelen av Göta kanal, där utspelas Roseanna av Sjöwall-Wahlöö och även den ganska nyligen utkomna Än jublar fågelsången av Stewe Claeson.
Och i Vättern alldeles nedanför Omberg gick ångaren Per Brahe under med man och allt en stormig novembernatt 1918. Ombord fanns den folkkäre tecknaren och författaren John Bauer, vars "Tomtar och troll" än i dag trycks i nya upplagor.
Den föga kände Motalapoeten Sten Pahlberg skrev om detta:
Morgonen kom,
fåglarna tystnade
Tung var sorgen bland Ombergs granar
När den irrande röken från Vättern berättade om nattens katastrof:
Båten som sjönk med en målare och en blå prinsessa