Nej, han är ingen typisk rockstjärna, eller för den delen någon rockstjärna alls. Det är liksom det som är poängen. Det är det som jag ser som anledningen att så många samlats framför Dio-scenen.

Lips, sång och gitarr, och Robb, trummor, har rockat tillsammans sedan de var 14. Anvil, deras band hade några mindre framgångar i början av 80-talet och influerade några band som skulle bli oändligt mycket större än vad de själva någonsin blev.

Sedan dess har deras karriär mer eller mindre varit en enda lång ökenvandring av struliga turnéer, personliga problem och mer eller mindre lyckade plattor - ibland självfinansierade. Killarna har vanliga kneg vid sidan om för att leva sin rock'n'roll-dröm. Ändå har de aldrig gett upp. Aldrig kastat in handuken och lagt ned bandet..

De är inte världens bästa band, direkt. Musiken och texterna är ofta besvärande klischéfyllda och ändå blir jag alldeles varm inombords när jag ser den stora publiken och det gensvar de får.

De gör ett oerhört jovialiskt intryck. Lips är ett enda stort leende när han showar loss med sin Flying V-gitarr (såklart). Robb bankar på bakom trummorna som om det inte fanns någon morgondag och den nye killen på bas, Glenn 5 har "bara" varit med i 15 år, ser lika lycklig ut han.

Hela konserten blir till en enda stor lovsång till att aldrig ge upp sina drömmar, att inte ge upp tron på att ens tid ska komma. De är, som de själva säger, lifers - rockers för livet. Så uppenbart tacksamma för att fortfarande få stå på scenen och göra det de älskar mest av allt.

Hemligheten bakom uppslutningen är naturligtvis det som hände efter att en kompis från förr som försvunnit från deras radar plötsligt hörde av sig. Kompisen hade blivit storfräsare i Hollywood och ville göra en film om dem. Filmen, och boken där de själva berättar med sina egna ord, kan väl närmast beskrivas som Spinal Tap på riktigt.