"Hey little sister what have you done. Hey little sister who's the only one"

Inledningen i "White wedding", där Billy Idol på Sweden Rock bara kompas av ständige vapendragaren Steve Stevens på akustisk gitarr, får fortfarande nackhåren att resa sig efter alla dessa år och visst håller de andra 80-talshitsen än. "To be a lover" är till och med smått magisk. För att inte tala om inledningen med Generation X-klassikerna "Ready, steady, go" och "Dancing with myself".

Ändå känns det här inte riktigt bra. Det är inte bara Billy Idols märkliga uppenbarelse - ansiktet är djupt fårat bortom hans år och huden har antagit vad som i alla fall på avstånd ser ut som en nästan plastig kvalitet. Det är inte bara att rösten har tappat en hel del av sin böjlighet. Det är inte bara att spelningen tappar farten så fort han kör låtar som inte kommer från de klassiska 80-talsplattorna.

Det känns inte som att han mår bra. Mellansnacken är osammanhängande. Han pratar om hur John Lennon kommer till honom i en dröm och säger till honom att han ska bygga upp en kyrka eftersom rock'n'roll är vår religion. Han sjunger Eddie Cochrans "20 Flight Rock" acapella och säger att det, det är vad vi måste tillbaka till, den tidiga, riktiga rock'n'rollen.

Någonstans finns det en märklig blandning mellan en antydan till självömkan och "I'm Billy Fucking Idol"-hybris. Det hade varit roligare med mer av det senare.
Steve Stevens däremot, bara fyra år yngre än Idol men ser minst 20 år yngre ut, visar sig vara i mycket god form. Tyvärr hjälper inte det så mycket när stjärnan själv inte är det.