1984, tror jag det var, när Siewert Öholm gick till attack mot hårdrocken i allmänhet och W.A.S.P. i synnerhet i Studio S och landets tonåringar fick svårt att förklara för sina föräldrar vad det egentligen var de lyssnade på. Idag är bandets sångare, Blackie Lawless, pånyttfödd kristen och vägrar sjunga Manimal (Fuck like a beast), låten som mer än alla andra fick Siewert att se rött.

Varför ta upp ett två och ett halvt decennium gammalt tv-program i konsertrecension 2010? Jo, för mig är det programmet och bandet W.A.S.P. intimt förknippade. De var ett farligt band, det hade ju Siewert sagt, och därmed spännande. Det är inte bara jag och andra i min generation - jag var i yngre tonåren då - som minns. Även Blackie minns uppståndelsen i Sverige:

"När vi kom hit första gången fick vi höra varje dag hur vi korrumperade ungdomen. Och jag som bara ville sjunga mina små sånger" säger han från scenen.

Idag framstår de inte längre som så farliga, även Blackie har sina sågklingor kvar, men de kan ändå sparka igång ett sjuhelsikes röj med sina gamla hits. Huvuddelen av spelningen utgörs av låtar från de första två plattorna och det känns naturligtvis helt rätt på en festivalspelning som denna. Och vem kan bråka med låtar "L.O.V.E. machine", "I wanna be somebody" och "Blind in Texas"? I "The Idol" får Blackie Lawless dessutom visa att det inte växt någon mossa på stämbanden. Två låtar från senaste plattan bjuds vi också på och framför allt titelspåret "Babylons burning" är riktigt bra.

Tyvärr dras spelningen ned av ett dåligt ljud där bas och trummor grötar ihop sig till ett enda muller som dränker ut gitarrerna och delar av sången. Det blir inte bättre när vinden friskar i och rycker sönder ljudet än mer.