En av konstens uppgifter är att få betraktaren att skifta perspektiv, se gamla saker med ny blick, men också att se nya saker. Utställningen på Hovdala som samlar 17 konstnärer från Sverige och Tyskland har mycket passande fått namnet Blickwechsel, ett ord som innefattar just ett perspektivskifte, men även ett konstnärligt utbyte människor och länder emellan.

Det första som slår en är ljuset. I denna gigantiska sal med 17 totalt olika uttryck, förenar ljuset och gör utställningen till en vacker och suggestiv helhet. Samtidigt är varje enskilt objekt ytterst känsligt belyst. Ljuskonstnären som står för denna bedrift är Conny Åhs, en doldis som normalt inte nämns men som förtjänar en stor eloge.

I Blickwechsel blandas en mängd tekniker, material och uttryck. Här finns textil, keramik, silversmide, pappersarbeten och glaskonst. Direkt innanför dörren välkomnar en gigantisk björn, broderad med tusentals långa stygn som får ytan att se ut som päls. Bredvid björnen står en liten flicka. Sydd bara med konturer ser hon blodlös och sårbar ut mot den stora bamsen. Konstnären Helen Dahlman arbetar just med sårbarhet och utsatthet. Hennes tomma huvudbonader som dinglar på trådar från taket skapar känslor av osäkerhet. Var är barnet som hade huvan? Vad har hänt?

Samma känsla av att något hänt finns i Eva Kojs keramik. Hennes stora urnor är sneda, trasiga och fantasieggande. De ser ut som om de legat länge i jorden och just blivit uppgrävda. Samtidigt ser man det perfekta hantverket och det är just i spänningen mellan det perfekta och det imperfekta som något händer.

Mer direkta och vackert insmickrande är Irina My Lindqvists praktglaspjäser. Hon designar och blåser själv sina sockersöta glasskapelser i jugendstil. Med pastelliga färger och volangiga former hade det kunnat bli banalt, men Irina lägger till ytterligare en dimension i sina verk. Med en speciell teknik för hon in tecknade bilder och små meddelanden under det översta lagret glas. Resultatet blir ett lite oroande och spännande uttryck mitt i det vackert livsbejakande och humoristiska.
Livsbejakande i kubik är också Jonas Roots organiska glasverk. Hans vattendjursliknande skapelser är dekorativa men underligt hotfulla i sin slingrande färgprakt. Man väntar sig nästan att de ska gripa efter en med sina långa tentakler, när man går förbi.

Så till mina favoriter på utställningen. Susanne Kochs förvaringshus i rakubränd keramik. Hon har inspirerats av afrikanska bostäder där man förvarar mat på övervåningen. Dessa höga kvadratiska hus går att öppna som en ask. Härinne finns plats för att lagra drömmar, säger Susanne när hon tar av locket för min skull. Inuti glänser drömmarna turkost. Utanpå är de utsökt vackra i sin lite råa och brutala stil, där rakuglasyren glänser som rost mot den svarta leran. Högst upp på husen har hon stämplat och skurit in mönster, just där drömmarna bor.