London, denna underbara stad. Här har författare inspirerats att skriva storverk och här har många litterära äventyr utspelats. Men nu ska vi inte lösa mysterier på Baker Street tillsammans med Sherlock Holmes, uppleva dramatiken på Shakespeares glob eller hoppa på Hogwartsexpressen från King's Cross. Vi tar tunnelbanan österut, mot Whitechapel. Stationen där vi kliver av heter Aldgate East och efter en kort promenad når vi vårt mål, Brick Lane.

Nu kan du andas in avgaserna från bilarna och den inbjudande currylukten från restaurangerna, titta på myllret av människor och affärerna med färgglada sarityger. Här samsas fabriker, bostadshus, affärer, gallerier och restauranger. Gatuskyltarna har namn både på engelska och bengali. Välkommen till Banglatown.

Brick Lane är också namnet på Monica Alis roman från 2003. Här får vi följa 18-åriga Nazneen från en liten by i östra Pakistan till en trång kommunal hyreslägenhet. Hon blir bortgift med en mycket äldre man, Chanu, som drömmer om att göra karriär och tjäna så mycket pengar att han kan bygga ett hus i Dhaka, huvudstaden i Bangladesh.

Chanu tycker inte att Nazneen behöver lära sig engelska eller lämna lägenheten (för det skulle hon inte göra i Bangladesh). Samtidigt kritiserar han andra bangladeshiska invandrare för att de återskapar sin hemby i området genom att enbart umgås med personer som kommer från samma ställe som de gör. De skapar ett eget samhälle inuti det brittiska samhället.
Omsorgsfullt lagar Nazneen mat till sin make, försöker göra sin plikt som en god hustru, iakttar omvärlden och höghusets gård från sitt fönster. Samtidigt arbetar hon långsamt för sin egen frigörelse. När hon träffar en ung radikal muslimsk man förändras hennes liv dramatiskt.

Med terrorattackerna mot World Trade Center närvarande i bakgrunden målar Ali upp en bild av rasmotsättningar och ett samhälle fyllt av frustration.
Boken hyllades av kritikerna, men de boende på Brick Lane var mindre nöjda med det de ansåg vara en elak karikatyr av deras samhälle. När boken skulle bli film orsakade det stora protester i området.

Närheten till hamnen har gjort East End till ett naturligt område för fabriker och i sin tur för billig arbetskraft, ofta invandrad sådan. Nazneen och Chanu representerar den senaste vågen av invandrare. På 1600-talet flydde hugenotter hit från Frankrike. I slutet av 1800-talet bosatte sig en stor mängd judar från Östeuropa i stadsdelen och sedan 1970-talet har invandrarna från bengalen gjort området till sitt.

Om Monica Alis bok mer visar upp livet bakom lägenhetsdörrarna på Brick Lane så försöker reportageboken "Salaam Brick Lane" förstå och undersöka stadsdelen.
Efter tio år utomlands återvänder journalisten Tarquin Hall till London. På grund av galopperande bostadspriserna och en pressad ekonomisk situation har han inte möjlighet att bosätta sig någon annanstans än i fattiga East End. För 100 pund i veckan får han en nedgången vindsvåning på Brick Lane (men då ingår inte någon toalettsits).

Hall ger sig ut på upptäcktsfärd i stadsdelen och lär känna de människor som bor där. Som hans landlord Mr Ali som har en klädesbutik, driver en sweatshop i källaren och pratar en mycket speciell form av cockneydialekt. Och närmaste grannen Sadie, en dam i 80-årsåldern som bjuder på vattnig kycklingsoppa och inte tar sig ut ur lägenheten annat än för att träffa sina vänner på det judiska mötesplatsen".

Tarquin Hall läser Jack Londons bok People of the Abyss (Avgrundens folk) från 1902 om East End och förvånas över hur lite som förändrats i hur Whitechapel framställdes då och i dag. Som en helt annan värld, långt från West Ends teatrar och välbärgade medborgare. En segregerad stadsdel där fattigdomen var enorm.
Jack London bodde i västra delarna av staden och hade svårt att hitta en enda människa som över huvud taget satt sin fot i Whitechapel. Till slut tog han hjälp av resebyrån Thomas Cook & son som hade erfarenhet av resor till Afrika och Tibet, men inte ens dessa äventyrare kunde hjälpa honom att ta sig de få kilometrarna österut.
Precis som Jack London hundra år tidigare varnas Tarquin Hall för att flytta till stadsdelen. Ingen som inte tvingas till det borde bosätta sig här verkar vara den allmänna åsikten.

Går man på gatorna är det inte ovanligt att se polisens lappar där de vädjar efter vittnen som sett en misshandel eller ett rån. Och området kring Brick Lane har en våldsam historia.
På Osborn Street, den gatstump som binder samman Brick Lane med Whitechapel Hight Street, mördades Emma Elizabeth Smith tidigt på morgonen den 3 april 1888. Det var ett av de elva mord som tillsammans kallades Whitechapel-morden och troligtvis verket av seriemördaren Jack Uppskäraren, som satte skräck i befolkningen i Whitechapel i slutet av 1880-talet.
Även i litteraturen söker sig skuggfigurerna hit. På en tvärgata till Brick Lane, Chicksand Street nummer 197, gömde Bram Stokers greve Dracula ett par lådor med transylvansk jord som han behövde för att återfå sin styrka.
Brick Lanes historia är brokig, precis som befolkningen, och Brick Lane är på väg att förändras. Gamla butiksägare har blivit utköpta och in flyttar designers och konstgallerier. Hippa nattklubbar lockar en ny publik. Ett nytt kapitel är på väg att skrivas i East Ends historia.