Varje gång jag hör Alice in Chains färdas jag tio år bakåt i tiden, då jag gillade dem som mest. (Jo, jag var sen med att gilla dem, men jag var å andra sidan under tiostrecket under deras riktigt stora tid.) Och nog har det hänt mycket för bandet sedan den tiden. Sångaren Layne Staley dog av en överdos 2002 och blandet lade ner. Ett par år senare återförenades de övriga bandmedlemmarna och nu stod William DuVall i spetsen. Och nej, det kan inte ha varit lätt att ha en ersättningsroll som han hade. Men efter första låten på fredagskvällen var jag bestämd. Även om Alice in Chains inte blir detsamma utan Staley så är DuVall säker, sjunger som en gud även han, och är allt man kan förvänta sig och lite till.

Låtmässigt var det mycket nostalgi. Även om låtar som "Your decision" och "Check my brain" från senaste (och även DuValls första) album "Black gives way to blue" spelades så bjöd Alice in Chains på en riktig nostalgitripp med låtar som "Would?", "Rooster", "Dam that river" och "Rain when I die".

Det var säkert, tajt och intensivt men kanske en smula tråkigt för att det inte kom några direkta överraskningar. Det var nästan som att sitta hemma i soffan och lyssna på en spellista med hörlurar. Absolut inget fel med det, det är bland det bästa jag vet. Men när jag nu äntligen får se dem live så vill jag ju ha något litet extra.