Och Prince Edward Island, mästerligt skildrad av L.M. Montgomery i flickboksklassikern Anne på Grönkulla, är inget undantag.

Korsika. Egina. Gotland. Min barndoms heliga lilla kobbe Klätten, i vår heliga småländska insjö Rottnen, dit man åkte i morfars eka som luktade solvarmt trä.

Det är något med öar. Jag kan faktiskt inte erinra mig att jag någonsin varit på en ö som lämnat mig fullkomligt oberörd.
På Prince Edward Island har jag inte varit. Tekniskt sett.

Ändå vet jag precis hur skymningen dallrar när nattens första stjärnor tänds bakom den mjuka ridån av mörka furor. Jag vet precis hur stilla popplarna susar, hur ljuvligt liljekonvaljerna doftar och hur oblygt äppelblommen väller över alla bräddar i fruktträdgården nedanför Annes sovrumsfönster.

För L. M. Montgomery knusslar inte med miljöbeskrivningarna. Det är gläntor som fylls av "solnedgångens rubinröda skimmer". Det är "aftonhimlens blänkande kupol" och hav som "förtonar i purpurrött dis". Det är oktobermorgnar då "dalarna står fulla med genomskinliga dimmor, skiftande i skärt och rökblått, i ametistens och pärlans milda toner".

Det borde vara omöjligt för en någorlunda vettig människa att låta sig förtrollas av ett språk så tyngt av floskulösa vändningar. Men den som känner sin Anne vet att det är just såhär världen ser ut genom hennes ögon.

Magisk. Skimrande. Andäktigt insuper hon naturens mirakel, storslaget förser hon den lilla byn Avonleas karta med namn som Ljuvlighetens vita väg, De älskandes stig, Mörka speglande vågen, Skogsnymfens källa och Violernas dal, namn som anstår det sagorike i vilket hon på fullt allvar tycker sig leva.

Jag googlar mig fram till Prince Edward Islands officiella hemsida, och kan bara konstatera att antingen är ön utrustad med en turistchef som delar Annes något överdimensionerade sinne för naturromantik, eller så är det helt enkelt en oerhört vacker plats.

Man kan välja mellan inte mindre än 32 spektakulära bildspel, och frossa i gyllene eftermiddagssol över glödande höstbjörkar och närmast självlysande fält av rosa lupiner. L.M. Montgomery, salig i åminnelse, skulle ha varit mycket belåten om hon sett denna magnifika marknadsföring av hennes älskade ö.

Den första boken om Anne på Grönkulla kom ut 1908, och sedan dess har berättelsen om den egensinniga flickan med det eldröda håret och den vidunderliga fantasin trollbundit generation efter generation. Tills nu, uppenbarligen.

Eftersom mina sönderlästa gamla Grönkullaböcker ligger undanstoppade på någon vind någonstans skuttar jag inför denna artikels tillblivelse in i närmaste bokhandel för att hugga ett pocketexemplar att friska upp minnet med. Men där får jag tji.

Liksom i bokhandel nummer två. Inte en endaste Anne på Grönkulla så långt ögat når. Det finns ingen efterfrågan, får jag veta när jag ringer till Norstedts förlag där man inte längre har boken kvar och artigt hänvisar mig till närmaste antikvariat.

I bokhandel nummer tre finns faktiskt två av seriens åtta böcker, och jag blir på lite bättre humör.
– Så ni säljer fortfarande Anne på Grönkulla, frågar jag mannen i kassan.

Han höjer på ena ögonbrynet.
– Nej, det kan man inte påstå. Det händer ibland att någon äldre dam kommer in och frågar efter den. Av nostalgiska skäl.
Återstår Malmö stadsbibliotek, och här finns böckerna, även om merparten av dem är magasinerade. Den vänliga bibliotekarien har inte tillgång till någon utlåningsstatistik, men det faktum att del sex, Anne på Ingleside, helt saknas i systemet talar sitt tydliga språk – den som slukar en flickboksserie skulle aldrig snällt finna sig i att hoppa över en del. Alltså saknas slukare.

I nuläget, bör kanske tilläggas. För, påpekar en av de bokhandlare jag talar med, barnboksklassiker har en tendens att försvinna, för att sedan komma tillbaka.
– Enda undantaget är Femböckerna, där ligger efterfrågan på en jämn nivå, tillägger han.

Så det är bara att vänta. Anne på Grönkulla är inte död. Hon bara sover lite. Och om jag känner henne rätt har hon valt en vacker plats för sin slummer. Under "lönnarnas rimfrostglittrande valv", kanske. Eller under "de vilda körsbärsträden längs avtagsvägen, som klätt sig i de vackraste toner av mörkrött och bronsgrönt". Något i den stilen. Helt klart.
Anna Lindblom


L. M. (Lucy Maud) Montgomery ska ha funnit inspiration till böckerna om Anne på Grönkulla i en tidningsnotis om ett äldre par som vänt sig till ett barnhem för att få en pojke, men i stället av misstag fått en flicka. Och just så börjar berättelsen om hur Anne hamnar hos syskonparet Matthew och Marilla i den lilla byn Avonlea på Prince Edward Island utanför Kanadas östkust. I bok ett, som börjar när Anne är elva år gammal, får vi följa hennes utveckling från magert barnhemsbarn till mogen sextonåring.

Hon är begåvad med en hejdundrande fantasi och ett synnerligen välutvecklat sinne för dramatiska upptåg av typen färga håret grönt (misstag), supa bästa väninnan Diana stupfull på hemgjort vinbärsvin (misstag) och, iklädd en pianoduk av japanskt siden, gestalta Tennysons The Lady of Shalott, flytandes fram i en läckande roddbåt ur vilken hon snöpligt räddas av Gilbert Blythe, vid denna punkt i historien hennes ärkefiende men så småningom hennes äkta make. När bok åtta tar slut har Anne hunnit bli 54 år gammal.