Var 18 år och såg fram emot Roskildefestivalen extra mycket just för att Pearl Jam som var mitt favoritband skulle spela. Jag och min kompis Selma som dyrkade bandet lika mycket, planerade att stå längst fram så vi skulle kunna se Eddie Vedder och resten av bandet på nära håll, inte som några miniatyrgubbar som det blir om man står längre bak i publikhavet.

Några timmar innan spelningen drack vi öl och laddade upp med Pearl Jam-låtar utanför vårt tält. Stämningen var på topp och tiden rann iväg, så mycket att vi bara en halvtimme innan spelningen surt insåg att vi var försenade. Att stå längst fram var bara att glömma. Det jag inte visste då var att den trevliga stunden utanför tältet kan ha räddat våra liv. Rätt otäckt och samtidigt lite löjligt att tänka så, men man gör det.

Framför orange scenen var det knökat med folk. Jag har nog aldrig sett så många personer samlade för en festivalspelning faktiskt. Jag var i mitt esse. Sjöng med i "Hail Hail" och skrek loss i "Even Flow". Men mitt under "Daughter" hände plötsligt något.

En säkerhetsvakt gick fram till Eddie Vedder. Sedan tystnade musiken. Eddie såg orolig ut. Pratade om att publiken skulle visa respekt och bad alla att vara hans vän och ta ett par steg bakåt.

Men folk tryckte på som galningar ändå. Eddie hukade sig, bröt ihop och vädjade återigen. Många löd, men lika många skulle fram mot scenen. Till slut sa han bara "Well, fuck you guys" och lämnade scenen. Självklart fattade jag att något hade hänt, men inte ens i min vildaste fantasi skulle jag kunna tro att nio människor just då, där och då, klämdes till döds.

Efter konserten gick ryktet över hela festivalen. Tre döda. Fyra. Fem. Ingen visste. Det var inte förrän morgonen därpå som vi fick det ordentligt bekräftat. Den tragiska olycka som hade inträffat. Jag var där, men ändå inte. För jag förstod nog inte hur allvarligt det var.

Många tyckte det var festivalens fel. Andra hävdade att Pearl Jam uppmanade publiken att hoppa. Jag vill inte skylla på någon. När över 50 000 personer är samlade på samma plats, de flesta mer eller mindre berusade och med ett väder som gjort sitt på underlaget, då är det mycket som kan gå riktigt fel.

Men Roskilde har aldrig blivit sig riktigt likt efteråt. Det vilar någon sorg över området framför scenen där allt inträffade. Jag känner det extra tydligt i dag.

Även om jag nog aldrig riktigt kommer förstå vad som faktiskt hände. Det känns så overkligt, så orättvist. De nio unga män som miste sina liv ville bara precis som jag se ett band de älskade.