Poesi och magi i Prag

Den tyske poeten Detlev von Liliencron imponerades så av staden att han skrev "Ett gyllne nät är hela Prag av dikter." Hans guide vid första besöket var ingen mindre än Pragbon Rainer Maria Rilke och denne visade honom sevärdheter som barockkyrkorna och kungaborgen Hradschin.
Den som besöker Prag i vår tid kan faktiskt få en liknande, överväldigande upplevelse. Staden har inte förlorat sin attraktionskraft när det gäller att inspirera till poesi och filosofiska betraktelser.

Milan Kundera har beskrivit Prag, som det västerländska ödets dramatiska och smärtfyllda centrum. I början av 80-talet ansåg han att staden höll på att försvinna "långsamt i Östeuropas dimmor, ett Östeuropa som det aldrig har tillhört." Kundera som tvingats lämna Prag och dåvarande Tjeckoslovakien, bosatte sig i Paris och blev med tiden en franskspråkig författare.
Han framhöll att Prag var den första universitetsstaden öster om Rhen, "under 1400-talet scenen för den första stora europeiska revolutionen, reformationens vagga." Därtill kunde han lägga fram att staden var den tändande gnistan för Trettioåriga kriget, huvudstad för barocken och under efterkrigstiden centrum för de krafter som 1968 förgäves "försökte göra den från kylan importerade socialismen mer västerländsk."
Detta Prag försvann aldrig i dimmorna. På den punkten fick Kundera glädjande nog fel.

I Franz Kafkas romaner nämns sällan gatornas namn, men ändå går det inte att ta miste på att det är den gamla delen av Prag som han beskriver.
Att som nutida turist vandra omkring i gatulabyrinterna, särskilt nattetid, ger en aning om hur miljöerna måste ha tett sig på Kafkas tid. Över den judiska stadsdelen Josefov med den gamla judiska kyrkogården finns också något bevarat av den Pragmystik som präglar Gustav Meyrinks skräckroman Golem.
På Kafkas tid var Prag en kulturell smältdegel. Prag var huvudstad för det tjeckiska folket, som upplevt en nationell pånyttfödelse, men denna uteslöt inte en internationell orientering hos tjeckerna, som för att undvika ensidigt tyskt inflytande tog till sig: fransk, engelsk och rysk kultur. I synnerhet den franska kulturen stod högt i kurs, något man än i dag kan se många spår av i arkitekturen och likaså den absintkultur i sekelskiftesanda som fortfarande omhuldas.
Vid sidan av detta lever förstås också den ölkultur som Jaroslav Hasek skildrar i sin klassiska roman om Den tappre soldaten Švejk. Haseks favorithak finns kvar men är numera en riktig turistfälla.

Den modernistiska tjeckiska kulturen levde i symbios med den tyska minoritetens kultur.
Prag hade i början av 1900-talet 450 000 invånare, men där fanns en tyskspråkig minoritet på 33 000 invånare. Åtskilliga av de tysktalande tillhörde samhällets övre skikt och det fanns en tongivande intellektuell elit. Kafka som hörde till den judiska enklaven i denna tyska kultursfär var tvåspråkig. Det var också hans vänner, de judiska författarna Max Brod, Franz Werfel, Egon Erwin Kisch och Oskar Baum. Genom att de stod utanför de nationella motsättningarna mellan tjecker och tyskar fick de tillgång till två traditioner och kunde kombinera dessa till något nytt och eget.
Daniel Hjorth beskriver i sin briljanta essäsamling om centraleuropeisk kultur "Passanter" (1990) hur den tidens krog- och kaféliv kunde te sig med hundratals mötesplatser.

I reportage- och guideboken "Prag – den magiska staden" (som utkom 1988) av Clas Thor skildras stadens historia och kulturliv på ett personligt och initierat vis.
Än idag kan Pragresenären ha stor behållning av den boken även om mycket har förändrats sedan den skrevs. Historien har gått in i en ny fas, men det "magiska" elementet i staden har inte försvunnit. Stadens magi har varken nazister eller kommunister kunnat utplåna och inte heller lyckades de knäcka stadens invånare.