Mona Sahlin (S) har upprepat att det kommande valet är ett ödesval. Jag anser henne ha rätt såtillvida att en rödgrön regering skulle kunna bli förödande.
Även LO verkar se valet som ett ödesval, åtminstone av storleken på deras valbudget att döma. LO pumpar årligen in sex miljoner kronor av medlemmarnas pengar i den socialdemokratiska partikassan. I år har dessutom LO avsatt 24 miljoner kronor i en egen valkampanj för att få till stånd ett regeringsskifte.
Därmed satsar LO mer pengar än vad exempelvis Vänsterpartiet och Miljöpartiet gör tillsammans. Det är mer än vad Kristdemokraterna har i sin valbudget och nästan lika mycket som Folkpartiet har i sin. Adderar man LO:s valbudget till Socialdemokraternas, vilket inte är ologiskt med tanke på att det är dem som LO stödjer, så kommer man upp i hela 94 miljoner kronor. Inte illa.

Men LO kampanjar inte utan ekonomiskt intresse. Om det blir regeringsskifte så har oppositionen lovat att subventionera arbetslöshetsförsäkringen med ytterligare 6,2 miljarder enligt deras budgetmotion. A-kasseavgifterna ska sänkas och fackförbunden ska få fortsätta att administrera dem. De borgerliga vill göra arbetslöshetsförsäkringen obligatorisk och facket räds då ett medlemstapp.
Nog är det underligt att LO misstror sin egen förmåga att få medlemmar. Är inte medlemsnyttan större än kopplingen till a-kassan? Vitsen är väl ändå att driva löntagarfrågor, inte att administrera skattesubventionerade försäkringar?
Lars Nyborg