Ögonblicken innan The Ark äntrar Skreolscenen dundrar en slinga som för tankarna till Star Wars ut över Tivoliparken. Sedan sänker sig ett rymdskepp fyllt av sprudlande musikalisk glädje och sanslöst showande över Kristianstad och sommarnatten förvandlas till en galax av yviga gester och sprakande glamrock.

Tre år har gått sedan The Ark bestämde sig för att ta en paus och försvann från rampljuset. När de nu är tillbaka är det bara att konstatera: det har varit tomt utan dem. Den brinnande entusiasmen, viljan att alltid bjuda på någonting extra och den självklara scengiganten Ola Salo gör The Ark till ett livemaskineri vars motsvarighet svårligen står att finna i Sverige. Det blev, helt enkelt, tomt när de försvann.

Och de har varit saknade av sin publik, och The Ark har saknat publiken tillbaka. Det blev uppenbart i Kristianstad sent på lördagskvällen.

Det är en sanslöst glädjefest redan från första tonen. Efter en inledning med riktigt skarpa Take a shine on me från nya skivan In full regalia, live-favoriten Clamour for glamour och Melodifestival-succén Worrying kind behöver Ola Salo inte säga mer än "Hej, Kristianstad" för att få ett jättejubel till svar. Han är ett livefenomen som dirigerar hela Tivoliparken genom att vicka på höfterna. Det är stort. Det är extas. Det är hysteri. Konserten är knappa kvarten kommen.

Efter pampiga The father of a son från början av 2000-talet berättar Ola om att han vill säga till dottern han fick i våras att hon är en superstjärna varje dag.
Sedan säger han de magiska orden som förvandlar extasen till den särskilda eufori som The Ark är så fenomenala på att skapa, och den som publiken varit så svältfödda på under de år gruppen varit borta.

Det är den där extasen som kommer av att vara delaktig. Den som springer ur känslan av att alla får vara med. Alla rentav måste vara med, annars funkar det inte.
– Och ni, säger Ola. Ni är superstjärnor ni också.

När sedan Superstar från senaste skivan rullar i gång är det sektstämning i Tivoliparken. Men den här sekten följer ingen hjärntvättande ledare. I stället är det en sekt som tillsammans mässar om vikten av att följa sitt hjärta, att våga gå sin egen väg och att vara som man är.

När Ola Salo slår ut med armarna och ser ut som om han skulle vilja omfamna hela publiken skulle det kunna vid en platt scengest. Men när den levereras med en värme som räcker långt ut på de skånska slätterna blir det inte bara trovärdigt, det blir gesten som inom sig bär hela The Arks magi.

Alla som tagit sig till Tivoliparken får vara med och svettas, dansa, sjunga och njuta. Alla blir The Ark. De står på scenen, publiken står på gräset. Men skulle lika gärna kunnat vara tvärtom.

Ungefär tio år har gått sedan The Ark för första gången gästade Tivolirock. Sedan dess har scenen växt, de unga männen som skrev låtar för att orka vara annorlunda har vuxit upp och blivit pappor. Men det gör inget. Budskapen om hur viktigt det är att våga vara sin egen och förlika sig med bristerna som gör oss till människor är inte beroende av ålder. De är inte beroende av att efterfesta till solen går upp. De är bara beroende av hjärta.

Efter det avslutande extranumret Calleth you, cometh I är det svårt att se vem som skulle kunna hota Ola Salo och The Ark i kampen om att bli sommarens rockkungar. Lars Winnerbäck, kanske. Men efter extasen i Tivoliparken betvivlar jag det. Sommaren 2010 tillhör The Ark.